Vårtecken

Vinden kändes plötsligt mindre kall och de grå molnen transparenta, det ögonblick jag såg vårens första snödroppe. Den stack upp sin spetsiga topp likt en gäckande trollkarlshatt och fick mig att fundera på om det jag såg var blad eller blomma. Jag hade sökt efter något tecken på att de var på väg, snödropparna, då varken vår eller vinter tycktes härska. Ingen vinter log gnistrande över skidvänlig skare. Ingen vår skakade sitt nytvättade hår över världen. Bara iskall vind och blytunga moln beslagtog alla sinnesintryck. Då spetsade toppen av en liten snödroppe melankolin och fick den att spricka upp i ett skratt; Våren är så sakteliga på väg.

Bild från: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgLahND3XvdL7FdK09RCIuZn0tNi54A-cS4qRSogyY1mORz5zQLECNqVI2qbBU6q4WonkBJmK5k8_KhhzHaVAwPnGfzj96u3MdSipgDQmpbnmOeboNeidJwiI3-B15BZGkkuFvVkFRhMzA/s640/033-1.JPG

Återhämtning

En alldeles knisprigt frisk höstmorgon vaknar badande i en rödglödgad sol. Dimmorna ligger tätt, får himmelen att te sig vit. Gräset glittrar i den tunga daggen. Fortfarande dröjer sig sommarens gröna färger kvar och september suckar sakta, somnande.

Det drar en stilla vindil genom rosens bågformade grenar. Den där rosen som alltid växer sig för stor och ger trädgården en smula av bohemisk prägel. Bladen faller sakta av över gruset. Gula blad, för de gröna klamrar sig fortfarande fast vid grenarna.

Några kajor flyger sin morgonrunda, tysta i grupper om tre. Svarta ter de sig mot den vitnande himmelen. Olycksbådande på något sätt.

Om jag kunde måla detta stilla morgonlandskap. Måla det med mina ord. Skulle du då stå här vid min sida och se det som jag gör? Vi skulle behöva stå tysta och stå så en lång stund. Andas in den fuktiga luften som bär med sig hälsningar från jord och löv, vatten och himmel. Känna luftens kyla och vinden som ruskar liv i sömnig natur.

God morgon!

Bild från: http://farm3.static.flickr.com/2526/3915071189_5fa17f2d75.jpg

Den minimalistiska fåfängan

Sakta reste sig fullmånen ur horisontens täcke. En av dess strålar letade sig in genom fönstret i ett ensamt hus. Den föll på morgonrocken i kimonomodell, som hängde över en av stolparna till en pudergrå himmelsäng. Ett ungt par sov djupt i sängen.
”Se på mig, så jag skimrar!” Kimonon kråmade sig i silverljuset. Försiktigt hakade den loss från stolpen och flöt ut över trägolvets nötta plankor. ”Se så guldet och det blåa framhäver varandra!” De breda ärmarna rörde sig sakta i välbehag och skärpet flöt ut i vågor.
Ett klirrande och gruffande ljud hördes nerifrån golvet, bredvid den gråmålade brudkistan.
”Hör på henne! Ett passande namn vore ’Nattens fåfänga’!” De båda hantlarna slog emot varandra och skrattade lågt. Kimonon utstötte ett förnärmat ljud och flöt fram till den stora, förgyllda spegeln.
”Ni vet inte av någon förfining! Jag är däremot skapad lätt och mjukt glänsande för att förgylla och framhäva skönhet, smidighet.” Kimonon kråmade sig framför spegeln.
”Hör du!?” Den mer vältaliga av hantlarna slog till den andre igen med ett ljudligt klirrande läte. ”Hon verkar ha glömt något.” Den rullade ut på golvet mot spegeln. ”Vem är det som egentligen fixar till den där smidigheten, tror du? Utan oss hade alla förlossningarna satt sina spår. Hon hade behövt sätta snörning i dig!” Kimonon drog åt sig sitt skärp och flöt snabbt upp på kistans lock.
”Du skulle bara våga köra över skärpet! Kom ihåg att jag är en present från Honom när han var i Kina!”
”Ha, vi är lika mycket present och dessutom gjorda i Kina! Vad var det hon önskade sig senast i födelsedagspresent? Hantlar! Vi ger energi till att fixa i ordning det här stället. För bara fem år sedan var hela trädgården igenvuxen och nu, bland annat tack vare oss, sträcker en härlig parkliknande trädgård ut sig runt huset!”
”Jag är inköpt för att jag är klassisk, bär på kultur och skönhet, i motsats till er. Mitt uppdrag är att förgylla en stund på kvällen, kanske med en god bok eller framför filmduken.” Kimonon drog skärpet närmre och sträckte sig efter månens smekande stråle.
”Det kommer en dag då du blir trasig och sliten. Den dagen är inte långt borta med de där tvillingflickornas lystna blickar på dig. Då kommer du hamna som allt annat skräp i det här huset; förpackat och skickat till återvinning. Vi däremot klarar ett helt livs slitande.” Kimonon utstötte ett litet skri vid tanken på återvinningspåsarnas öde.
”Vänta bara, jag har minsann hört henne prata om att skaffa sig en skivstång. Ni kommer bara ligga på botten av brudkistan och samla damm som de där fjantiga, blå småhantlarna.” Vid de sista orden blev det väldig uppståndelse i kistan och småhantlarna försökte grälande ta sig ut genom att banka av locket.
”Sam är det du? Är du rädd nu igen?” Kvinnan reste sig upp ur sängen och gick ut till det angränsande rummet, men kom snart tillbaka.
”Hängde jag inte upp kimonon?” Hon böjde sig ner, tog upp kimonon som låg över kistlocket och hängde upp den. Med en suck sjönk hon ner i sängen och somnade om.
Månstrålen gled över hantlarna och fick dem att glimma likt silver. Som om den ville visa att visst fanns det skönhet även i dem.

Fatalt misstag

Skulle göra något roligt av tråkiga apelsiner. Vad finns väl som biter apelsinkräm en kall vinterdag med förkylda barn? Inget var min tanke. Okej sorbet, men det är kallt. Kräm kan serveras varm. Förkylda barn som varit ute och kastat snöbollar vill inte ha något kallt när de redan fryser om fingrarna.

Jag gjorde ett misstag. Ett jättestort misstag. Jag lade i för mycket potatismjöl. Krämen blev till slajm.
Barnen blev förtjusta. De kleggade och smaskade. Jag försökte bara se bort fram till dess att äldste pojken förtjust utropade
"Titta, vi har fått ätbart slajm till efterrätt! Häftigt!" och lät 'krämen' hänga från skeden.

Jag fick kväljningar och avlägsnade mig snabbt ut ur rummet. Apelsinkräm kommer inte serveras i det här huset på ett tag framöver.

Smygande mord

Okej, jag gjorde det igen. Jag borde ha lärt mig, men det verkar inte fungera på mig.

Vad gör ni när ni är vakna en sen vinternatt och inte kan sova?
Räknar får?
Tänker trevliga tankar?

Inte jag... Jag tänker ut intriger till thrillers och kan sedan sova ännu mindre. Nu är den ena på papper och jag känner att jag kan lämna den lite grann.

Ändå ser jag framför mig den unga kvinnan, hopkurad på en liten toalett, med en galen mördare smygande runt i huset på jakt efter henne. Hur skall hon komma ut ur huset? Kommer han att lyckas bryta upp dörren? Klarar hon av att skicka ett meddelande till sin pojkvän på mobilen, eller kommer täckningen inte vara okej där inne? Kommer hon klara sig?

Bild: http://writing.colostate.edu/gallery/salahub_thesis/1965838-greensunset.jpg

Mumin lockar en trött morgon

Dagen började grått och tungt och framför allt tröttigt. Jag läste ’Pappan och havet’… i smyg. Det är egentligen en av pojkarna som läser den och min ädle make får inte veta att jag slösat min tid och blivit fast i en bok igen. Nåväl, jag läste slut den, med försök till dåligt samvete. Den uppmuntrade i alla fall mig och jag och de tre små lekte utflykt till Äventyret, med bredda Mariekex som matsäck när Havet ramlade ner från himmelen. Det regnade utomhus. Stora droppar föll över den iskalla naturen. Vinden fick granarna att luta sig mot varandra och berätta hemligheter.

Ramlade ut till datorn. Ingen respons från läraren. Hon kanske glömde av att hon började läsa min text, åkte till Japan och blev kvar i miniträdens förlovade land. Jag har fastnat i mellanrummet mellan höst och vinter.

Diskade lite och försökte verka normal. Mårrans kyla kom krypande ut genom boken och pappans cylinderhatt fick boksidorna att hoppa. Jag har lämnat dem i köket och intalar mig själv att jag sitter kortare tid framför datorn om stolen är riktigt obekväm. Sällan, det enda jag får är en ömmande bakdel.

Idag är något nytt. Något har kommit krypande under natten och ber mig med stora, sorgsna ögon, om barmhärtighet.

”Ge mig en skepnad. Låt mig inte gå omkring som ett grått spöke. Ge mig färg och vingar att flyga till varmare länder som fåglarna. Låt mig få komma och värma mig i dina tankar!”

Jag kanske lämnar det åt muminmammans rörande omvårdnad, hon är duktig på små olyckliga kryp. Jag måste trötta mig vidare genom livet, med dess stela soldater. Kanske blir jag idag en elefant med slägga, som slår sönder de förvridna speglarna i livet. Kanske seglar jag ut på de upprörda vindarna och far jorden runt… Kanske är jag kvar här i morgon när tröttigheten åter trycker mitt sinne mot jordens kladdiga lera.

Bild1:http://www.mare.su.se/mare-bilder/foton/mumin-pdf.jpg
Bild2:http://hem.passagen.se/mdalen/invanare/morran.jpg?k
Bild3:http://hem.passagen.se/mdalen/invanare/mamman.jpg?k

Bloggfasta till den 20:e

Jag bloggfastar fram till den 20/11
Välkommen åter!

Bild: Copyright (c) Helena Löfström 2007

Utmanad en helt vanlig onsdag

Jag lyckades klara mig ur flickornas onsdags'party' med dithörande (egenhändigt) gjorda partyhattar utan värre missöden. Ok, en nerkladdad pall, en nerkladdad barnstol och så florsocker lite här och var på bakbänken gick inte att undvika, men sedan när har en ensam stackars förälder lyckats baka mumsmums med småflickor plus tvååring utan något som helst kladd?
Flickornas allvarliga uppsyn under deras 'party' fick mig att lydigt svälja ner ett antal sockerbomber. Pojkarna var uppskattande och det hela avlöpte fint och snabbt (godiset åts upp på ca fem minuter). Min mage vände sig vid synen av de glupskt tuggande barnamunnarna, där florsockret spred en svag antydan av vitaktigt smink.
Nåväl, jag hade lydigt svalt ett antal 'slembitar', varit glad och uppmuntrande och satt i mig några koppar grönt te som magtämjare. Gick till datorn och kollade av mejlen. Det var då jag upptäckte att jag hade blivit utmanad i en slags uppmuntran till att avslöja mig själv. Slås genast av tanken att just detta är ett typiskt blogg-fenomen. Jag tackar Kristina för denna vänliga gest och hoppas att jag inte gör henne besviken över resultatet ;).
Skall jag våga avslöja mig, lägga min puritanska minimalism i öppen dager för att beskådas av var och en? Jag antar utmaningen delvis och delvis inte. Jag har helt enkelt en väldigt liten bloggkrets att länka vidare till och de är redan länkade till i den här utmaningen. Med en ödmjuk bugning ber jag om ursäkt för att jag inte länkar vidare.

Reglerna är tydligen följande (märk att jag inte uppfyller punkt 3, 4 och 5):

1. Länka till den person som har utmanat dig
2. Glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget
3. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade
4. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor
5. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar

**********************************************************************************

1. Jag är född på Gotland och bodde där mina första 6-7 år på en gård kallad Kube. Underbart barndomsskimmer med blåsippor, smultron, de oändliga fälten, det jättelika stenhusets mystiska krypin (speciellt den gamla mathissen som alltid uppmuntrade till försök att testa tillförlitligheten), madrassfärder nedför de väldiga trapporna, stenhällarna vid ena sidan av gårdsplanen där Stenkumla kyrka tronade bakom träden.
2. Är ofta liknad vid Anne på Grönkulla fast inte med rött utan brunt hår. Vad det betyder får ni räkna ut själva...
3. Är mycket medveten när det gäller miljön. Bland annat så använder jag inte schampo utan tillverkar eget av det som finns hemma. Tvättnötter används istället för traditionellt tvättmedel (superbra och man slipper klegget med mjukmedel). Sopsortering är lika självklart som att luften är ren här ute på landet. Köper pellets av en granne som även är KRAV-odlare. Fram till för två år sedan köpte vi även allt vår kött, potatis och lite annat från dem. De har nu flyttat längre bort och lagt av med det mesta av köttet.
4. Har inte så mycket över för sötsaker. Är desto mer förtjust i kött, gott kött och knapriga grönsaker. Har givit upp godisätandet flera gånger, men upptäckt att det inte direkt ger några sociala pluspoäng, med tanke på att jag varken dricker kaffe (urrrk!), någonsin rökt en cigarett, eller dricker mer än lite, lite. Blivit förvånad då jag upptäckt att intrycket om mig pendlat mellan puritan och renlevnadsmänniska med en förmåga att lösa gåtor och en speciell humor.
   Älskar å andra sidan att laga mat, baka bröd och göra nya spännande efterrätter (har någon prövat att göra vit chokladmousse med karamelliserade blåbär?) vilket kanske inte direkt passar in hos en puritan.
   
5. Jag är officiellt i alla papper en systemvetare som för tillfället studerar författarkurser och som till våren skall studera pedagogik. Egentligen är jag en hemmafru som gillar att klä mig i klänningar med skärp i midjan a' la femtiotalet lösa detektivromaners intriger (en bra bok kan man inte förutse slutet på vilket tyvärr är alldeles för få böcker som klarar av), knäcka koder och använda hjärnan på nya sätt t ex genom att läsa tidningar upp och ner.
   Mitt livs passion (om man räknar bort min man och mina barn) är att skriva. Har skrivit så länge jag minns och den tiden då jag försökte tvinga bort skrivandet ur huvudet, var jag inte mig själv helt ut.
   
6. Jag älskar att träna! Började träna styrketräning vid 20-21 år ålder och sedan dess har jag fortsatt. Har utvecklat min träningsprofil med konditionsträning samt lite annat smått och gott under årens lopp. Har precis tagit upp träningen efter att det legat nere ett år på grund av sjukdom.I kväll blir det uppvärmning med konditionsträning och sedan träning med tyngder. Har fortfarande kvar lätta känningar efter förra passet då jag började öka tyngden för att få ut mer av passen.

Bild tagen från http://thecyniclife.files.wordpress.com/2008/04/chainbreaker.jpg

Jag tänker bättre när jag inte använder hjärnan

"Försök", sa mannen och lutade sig framåt mot sin unge åhörare
"Försök att inte tvinga din stackars hjärna till så mycket. Den klarar sig mycket bättre utan din tvångströja."

Mannen lutade sig tillbaka i stolen igen och studerade effekten under halvslutna ögonlock. Den unge mannen satt först gapande och stirrade på den andre, som om han inte trodde det han hörde. Han skrattade sedan till som om han först då förstod det interna skämtet.

"Du skämtar, alla som har sett dig agera vet att du inte menar allvar!" Den äldre lyfte på ena ögonbrynet och satt kvar lika orörlig som förut. Han slöt ögonen som om den yngres närvaro irriterade honom och började nynna på en melodi. Rummet blev tyst sånär på den sakta framvisslade melodin.

Den yngre mannen skruvade oroligt på sig och tittade ner på bordet mot vars skiva hans smala knän hela tiden skavdes.

"Vad menar du egentligen?" Den äldre slutade att vissla och öppnade ögonen.

"Ta in information och låt hjärnan bearbeta den utan att tvinga in den på spår som du själv anser är troliga." Den yngre såg skeptisk ut.

"Och det fungerar säger du?" Den äldre mannen log vänligt och pekade mot skrivbordet bakom sig.

"Låt oss göra ett experiment. I den översta lådan i mitt skrivbord finns det något, som jag fick häromdagen av en kusin i födelsedagspresent. Du skall få samma ledtrådar som jag fick och så ser vi hur du kommer fram till lösningen."

Den yngre lutade sig fram, slickade sig nervöst om läpparna och gjorde sig beredd att höra ledtrådarna.

"Ledtrådarna var från en psalm, kusinen är kristen, och löd: Led milda ljus... steg för steg"

Den yngre såg häpen ut och vandrade med ögonen runt i rummet. Han tittade bort mot skrivbordets stora låda och försökte fundera ut vad i all världen detta hade att göra med en detektiv och vad kunde han förvara i den lådan.

"Ljus" sa han långsamt "ett stearinljus. Det var förstås ett skämt?!" Den äldre började skratta lågt.

"Nej, nej! Det var inget skämt och det var inte ett ljus. Försök nu att totalt befria din hjärna på alla tankar runt mig och fokusera den på ledtrådarna. Släpp sedan lös hjärnan i associationer." Han lutade sig tillbaka, med leendet fortfarande på läpparna.

Den yngre mannen blundade och slappnade av. Innan han hade suttit i mer än två minuter så kom ett ord för honom 'pannlampa'. Han skakade på huvudet och öppnade ögonen med ett frågande uttryck.

"Nå?" Mannen mitt emot honom sa det långsamt.

"Det verkar helt knäppt, men ett ord kom ur ingenstans och det var... pannlampa!"

"Ja, det är rätt. Varför så skeptisk?" Den äldre reste sig och gick bort till skrivbordet. Låste upp lådan och där bredvid pistolen låg en... pannlampa.

"Jag fick det för att lättare kunna hitta ledtrådar när det är mörkt ute. Jag gillar ha båda händerna fria, som du vet." Han tog upp den och kastade över den till den andre som fångade den i ena handen.

"Det fungerade. Det fungerade, men jag har ändå svårt att tro på det." Han vände och vred på lampan samtidigt som han skakade på huvudet.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bilden är hämtad från: http://selfdivider.com/base/wp-content/uploads/2007/11/jean-arthur.jpg

Barnets seende ögon

En inspiratorisk resa med tankarna som vågor vilka bär mig framåt och uppåt. Aldrig neråt. Varför skriva när tankarna ändå är så olika? Vem kan veta vad som döljer sig bakom min hjärna? Den världen går inte att utforska, den världen är helt annorlunda. Där finns inga kartor eftersom landet ständigt ändras, förändras, förvillar den som vill ha kontroll. Leker kurragömma med den som älskar det enkla.

Vilket äventyr är inte min fantasi! Sedan jag var barn har jag levt med den. Först tänkte jag inte så mycket på den. Den var en självklar del av mig. Verkligheten är aldrig grå. Jag har aldrig förstått människor som hävdar detta. Gråheten är den mest spännande delen av verkligheten. Den suddar ut det vi kallar verklighet och låter oss få möjlighet att se rakt in i sagovärlden. När jag var liten bestämde jag mig för att aldrig bli sådär tråkigt vuxen. Jag skulle aldrig glömma sagoskimmret som sänker sig ner inför barnets ögon. Jag kan fortfarande gå ut i gråhetens fuktiga skimmer och stå helt stilla och vänta. Vänta på att sagovärlden sakta kryper fram från skuggorna.

Man måste stå helt stilla och vänta. Därför att vuxna skrämmer den med minsta lilla vink. Står man där och väntar krymper man sakta ner i storlek. Tiden står stilla mitt i universums virvlar och suget kommer. Det där suget som drar och sliter, milt och försiktigt. Som små, små armar. Runt, runt till dess att man är så liten att ingen kan bli rädd. Då kommer sagorna tasslande och viskande, som små sjungande röster från en urtid, en forntid långt bortom vår egen. Små tomtar tittar försiktigt fram bakom träden och letar efter den försvunna juvelen. Den där juvelen som älvadrottningen förlorade i sin årliga vårdans. Juvelen som bringar lycka och grönska när den sitter på hennes skimmrande panna, men fruktansvärd olycka över världen när den inte är där. Kanske vågar sig även de minsta av kända riddare fram. De som strider mot mardrömmarna hos barnen och vilka rider vita nattfjärilar. Av silvertrådar är deras vapen smidda och av silvertrådarnas klingande ljud är deras röster vävda. Har man riktig tur kan man kanske höra trädens egna röster mellan grenarnas vridningar. Mossornas tyngd får dem att låta likt porlande vatten och lavarna rör sig i takt till deras andetag. Så olikt och så likt. Allt kommer till liv och det är bara att stå och lyssna, vänta, låta ske. Det är svårt att slita sig från denna förtrollande stillhet. Att gå ut ur den och in i sig själv igen. Det är svårt att inte bli bergtagen och bortrövad. Det är svårt att acceptera sig som vuxen när man inte har tappat barnets seende ögon.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild 1: hämtad från:http://www.fantasyarts.net/images/changlings.jpg (av konstnären John Bauer, tror jag)
Bild 2 hämtad från:http://www.wilsonsalmanac.com/images1/midsummer_fairies_sm.jpg

Tiden som ges

– Sagan som kom ur den fullständiga stillheten –

Mörkret var mörker och en ljuv förlamning fick min kropp att tungt förlora all känsel. Vilande i tomheten hörde jag den första rösten viska sin saga. Som en tunn sidenslöja for den förbi mina slutna ögon och vidrörde ögonlocken. Och jag erfor för första gången hur det är att se.

Silvertrådarnas klockrena toner nådde mina stumma öron. Silvertrådar som sakta slog mot varandra i en fullständig stillhet. Genom deras skimrande slöja trädde en solnedgång fram.

Himmelen hade nästan slocknat helt och bortom de bortersta grantopparna kunde ett svagt ljus hälsa natten välkommen. Det var en otrolig djup himmel. Dess svärta fördjupades alltmer och sakta trädde fler och fler stjärnor fram till dess att de täckte hela kupolen. En kvinna stod, helt ensam och tyst och tittade mot stjärnorna. Likt ett barn stirrade hon in i oändligheten och lät sig trollbindas av dess ljus. Ingenting hände, utom att jag förnam en alltmer sugande känsla av att hon inte längre var i sig själv. Så trädde ut ur hennes inre en kaskad av svagt ljus. Ljuset formade sig till kvinnan själv och steg högt mot himmelens gnistrande hav. Och högt uppe i detta hav dansade figuren i fantastiska svävande former. Allt i takt till stjärnornas pulserande ljus. Kontrasten mellan den fullständigt stilla figuren på marken och den dansande figuren uppe i himmelen var slående. Omfamnad av mörkrets lugnande tystnad, likt barnet under täcket, stod figuren orörligt kvar. Och mörkret slöt sig åter.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://g.astrology.com/course/dreams/dreams_default.jpg

Förord

Härom natten låg jag i min säng.
En liten röst viskade i mitt öra.
När jag vände på huvudet,
ramlade jag ut i tomheten.

Rakt ut
Och ner
I den mjuka,
Sjungande,
Tomheten.
Tomheten som sjöng.

I denna sjungande tomhet, som sakta vaggade min domnande kropp, hörde jag alla dessa sagor. Som virvlande snöflingor i den svarta vinternatten, smalt de mot min varma kropp. De tjusade mig och förtrollade mig med små, viskande röster.”

Copyright (c) Helena Löfström 2008

Bild: http://farm3.static.flickr.com/2349/2090712062_a66cd982aa.jpg?v=0

Mylta

Jag satt idag och tittade i en användbar bok vid den här årstiden; en bok om saftning och syltning från 1943.

Boken avhandlar i hög grad av allvar konsten att konservera frukt och bär. Ingående redogörs för mineral-, äggvite- samt fettämnenas koncentration i frukten och bären. Idag skulle vi väl använda andra ord t ex protein istället för äggviteämnen och det vetenskapliga allvaret har bytts ut mot en lättsammare ton.

I lugn och ro läste jag om olika fascinerande sätt att kombinera smaker. Vad sägs om lingon och morotsmos? Allt var frid och fröjd.
Maken var i full färd med att göra morotsmarmelad, vilket gjorde min rofyllda stund i gungstolen tillsammans med en kopp te så mycket mer angenäm. Tilläggas kan att han igår förfärdigade (med lite hjälp) ett alldeles utsökt rågbröd.

Det var en perfekt söndag ända till dess att jag kom till ett konstigt ord; mylta.
Jämtlänningarna får skratta, men jag behövde gå till svenska akademins ordlista för att bli riktigt klok. Enligt den var det mos på hjortron.

Ok, tänkte jag, nu har jag hittat ett ny-gammalt ord inom kokkonsten för att göra mos på hjortron. Några snabba sökningar på Internet och jag fann att mylta, det var ett ord i Jämtland för hjortron. Allt heter något med 'mylta' enligt Wikipedia. T ex skall de mogna bären heta 'blötmylt'.

Därför förstår jag nu varför det står 'rå mylta' eller 'kokt mylta=myltgröt' i min kokbok.

Jag som trodde att människor i Sverige talade samma språk.

Den kvinnliga patienten

Läkaren tycktes skriva på i all oändlighet. Långsamt och noggrant fylldes pappret med regelbundna bokstäver. Kvinnan som satt framför honom sneglade nervöst på hans allvarsamma ansikte. Ljuset reflekterade pappret i de rektangulära glasögonen och fick ansiktet se hårt ut.

"Vad kan det vara?" funderade hon tyst och gick genom sina symptom några gånger. Det var många sjukdomar som hade liknande symptom och alla var allvarliga. Svetten började göra sig påmind igen i handflatornas fuktiga känsla.

Sekunderna hackade sakta fram på klockans svängda bana. Rummet var helt tyst sånär som det skrapande ljudet från läkarens penna. Ett ögonblick tittade han upp på henne, tyst, för att sedan rätta till glasögonen och fortsätta skriva.

"Ja..." han lade ner pennan och tittade rakt på henne, vek ihop pappret och gav henne det i handen.
"Jag är rädd för att det är en nästintill obotlig sjukdom du har." Hennes ögon vidgades av fasa. Snabbt fladdrade bilder av en kyrka och sörjande människor inom henne. Läkaren såg på henne och log en lugnt leende:
"Det är inte någon allvarlig sjukdom och behöver inte påverka din vardag om du följer mina råd." Han reste sig upp och räckte henne handen. Den var stor, varm och inte svettig som hennes egen. De följdes åt till dörren, där han gick vidare längs korridoren och hon åter till väntrummet.

Där segrade nyfikenheten över tålamodet och hon läste, med darrande händer, pappret.

"Sjukdom: Hypokondris hypokondris.
Nästintill obotlig sjukdom som ändå inte nämnvärt behöver påverka det dagliga livet.

Hålles bäst i schack med sockertabletter i rött och grönt, samt en daglig dos om ungefär en halvtimme där tankarna riktas mot annat än den egna personen."

Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://pro.corbis.com/images/42-15455930.jpg?size=572&uid=%7B28EE3E61-EFF5-4532-B037-F15C6ED8DBAD%7D

Modegenre?

Det verkar finnas en modegenre i Sverige: Deckare.

Det är deckare på höjden, på bredden och djupet. Sett ur olika synvinklar skall vi läsa om poliser till dess att deras uniformer flackar framför ögonen på oss. Det skall vara hårdkokta deckare med bistra poliser eller orädda journalister.
Släng in en datanörd så får vi möjlighet att på ett nästintill magiskt sätt få fram information!
Morden skall vara kallsinniga och nära att falla över i krigets brutalitet. Ondskan skall drivas att skratta rakt ut ur boken upp i ansiktet på den förfärande läsaren.

Missförstå mig inte. Jag gillar deckare, gåtor och lösningarna på dem. Det har bara varit för mycket av dem för tillfället.

För mycket av enkla intriger, stela karaktärer samt avsaknad av en trevlig kontext som inte gör mordet till en studie i smuts.

Jag längtar till deckare med stil och slut där man inte säger "hm, vad var det jag sa...". Jag längtar till deckare där kulturen speglas i lugna miljöer. Där brotten i sig är något avvikande och inte något som ligger och lurar likt hajar under ytan. Där man fortfarande tror på människans värdighet.

I avsaknad av moderna deckare med stil, återgår jag till Chesterton, PD James, Sherlock Holmes och andra klassiker. Deckare vilka andas medmänsklig kärlek mellan raderna.

Bild2: OMslagsbild till Stieg Larssons deckare 'Män som hatar kvinnor' (http://image.bokus.com/images/9789170013683)
bild2: Omslagsbild till Kristian Lundbergs deckare 'Grymhetens stad' (http://www.gp.se/content/1/c6/38/76/95/krlund.jpg)