En alldeles knisprigt frisk höstmorgon vaknar badande i en rödglödgad sol. Dimmorna ligger tätt, får himmelen att te sig vit. Gräset glittrar i den tunga daggen. Fortfarande dröjer sig sommarens gröna färger kvar och september suckar sakta, somnande.
Det drar en stilla vindil genom rosens bågformade grenar. Den där rosen som alltid växer sig för stor och ger trädgården en smula av bohemisk prägel. Bladen faller sakta av över gruset. Gula blad, för de gröna klamrar sig fortfarande fast vid grenarna.
Några kajor flyger sin morgonrunda, tysta i grupper om tre. Svarta ter de sig mot den vitnande himmelen. Olycksbådande på något sätt.
Om jag kunde måla detta stilla morgonlandskap. Måla det med mina ord. Skulle du då stå här vid min sida och se det som jag gör? Vi skulle behöva stå tysta och stå så en lång stund. Andas in den fuktiga luften som bär med sig hälsningar från jord och löv, vatten och himmel. Känna luftens kyla och vinden som ruskar liv i sömnig natur.
God morgon!
Bild från: http://farm3.static.flickr.com/2526/3915071189_5fa17f2d75.jpg
No comments:
Post a Comment