Friday, December 19, 2008

Smygande mord


Okej, jag gjorde det igen. Jag borde ha lärt mig, men det verkar inte fungera på mig.

Vad gör ni när ni är vakna en sen vinternatt och inte kan sova?
Räknar får?
Tänker trevliga tankar?

Inte jag... Jag tänker ut intriger till thrillers och kan sedan sova ännu mindre. Nu är den ena på papper och jag känner att jag kan lämna den lite grann.

Ändå ser jag framför mig den unga kvinnan, hopkurad på en liten toalett, med en galen mördare smygande runt i huset på jakt efter henne. Hur skall hon komma ut ur huset? Kommer han att lyckas bryta upp dörren? Klarar hon av att skicka ett meddelande till sin pojkvän på mobilen, eller kommer täckningen inte vara okej där inne? Kommer hon klara sig?

Bild: http://writing.colostate.edu/gallery/salahub_thesis/1965838-greensunset.jpg

Friday, November 21, 2008

Mumin lockar en trött morgon


Dagen började grått och tungt och framför allt tröttigt. Jag läste ’Pappan och havet’… i smyg. Det är egentligen en av pojkarna som läser den och min ädle make får inte veta att jag slösat min tid och blivit fast i en bok igen. Nåväl, jag läste slut den, med försök till dåligt samvete. Den uppmuntrade i alla fall mig och jag och de tre små lekte utflykt till Äventyret, med bredda Mariekex som matsäck när Havet ramlade ner från himmelen. Det regnade utomhus. Stora droppar föll över den iskalla naturen. Vinden fick granarna att luta sig mot varandra och berätta hemligheter.

Ramlade ut till datorn. Ingen respons från läraren. Hon kanske glömde av att hon började läsa min text, åkte till Japan och blev kvar i miniträdens förlovade land. Jag har fastnat i mellanrummet mellan höst och vinter.

Diskade lite och försökte verka normal. Mårrans kyla kom krypande ut genom boken och pappans cylinderhatt fick boksidorna att hoppa. Jag har lämnat dem i köket och intalar mig själv att jag sitter kortare tid framför datorn om stolen är riktigt obekväm. Sällan, det enda jag får är en ömmande bakdel.

Idag är något nytt. Något har kommit krypande under natten och ber mig med stora, sorgsna ögon, om barmhärtighet.

”Ge mig en skepnad. Låt mig inte gå omkring som ett grått spöke. Ge mig färg och vingar att flyga till varmare länder som fåglarna. Låt mig få komma och värma mig i dina tankar!”

Jag kanske lämnar det åt muminmammans rörande omvårdnad, hon är duktig på små olyckliga kryp. Jag måste trötta mig vidare genom livet, med dess stela soldater. Kanske blir jag idag en elefant med slägga, som slår sönder de förvridna speglarna i livet. Kanske seglar jag ut på de upprörda vindarna och far jorden runt… Kanske är jag kvar här i morgon när tröttigheten åter trycker mitt sinne mot jordens kladdiga lera.


Bild1:http://www.mare.su.se/mare-bilder/foton/mumin-pdf.jpg
Bild2:http://hem.passagen.se/mdalen/invanare/morran.jpg?k
Bild3:
http://hem.passagen.se/mdalen/invanare/mamman.jpg?k

Thursday, November 6, 2008

Bloggfasta till den 20:e

Jag bloggfastar fram till den 20/11
Välkommen åter!

Bild: Copyright (c) Helena Löfström 2007

Tuesday, November 4, 2008

Bokmärken och decupage

Jag älskar att ha massor av saker att göra, samtidigt. Det är på något sätt stimulerande när man måste lösa flera uppgifter på samma gång. Ungefär som att läsa tidningar upp och ner, eller spegelvänt.

Tyvärr har jag uppenbara svårigheter att ägna mig åt enkla uppgifter som 'sticka en mössa enligt följande mönster'. Jag måste istället se om jag inte kan göra om mönstret på något sätt. Min stackars man brukar suckande sitta och titta på när jag för femtioelfte gången repar upp mössan när mönstret ändå inte stämmer. Han förstår inte vitsen. Jag kan inte förklara vad som ÄR vitsen med att göra allt själv. Det är väl medfött antar jag.

Nu skall inlägget primärt handla om bokmärkena jag gillar att göra, så vi lägger resten åt sidan. Tyvärr har jag inte fler bilder på dem än det allra första jag gjorde, resten har jag gett bort. Det på bilden har jag också gett bort, men kom ihåg att ta kort på det innan det åkte ner i paketet.

Själv har jag inte några bokmärken. I böckerna jag läser för tillfället ligger det alltifrån bortglömda barnteckningar till en pytteliten bit från en trisslott, som något barn massakrerat och på något mystiskt sätt letat sig in i boken om Stephen Kings liv. Den handlar i och för sig om hans sätt att skriva, men innehåller en relativt stor del självbiografi. Rolig och intressant.

Bokmärket på bilden är gjort i en teknik som kallas för decupage (väldigt tunna bilder klipps ut och klistras på underlaget. Förr målade man ofta runt bilden för att förstärka illusionen. Ordet kommer från franskans decouper och betyder "klippa ut").
Jag har som underlag använt mig av tunn fanér som slipats och till sist lackats. Det är ruskigt pilligt, men inte svårt annat än när själva bilden skall appliceras på underlaget.

Bilden med fatet är gjort med samma teknik; översta lagret av en pappersservett som jag klippt ut och klistrat fast på ett träfat. Sedan är allt struket med lack sådär 5-10 gånger. Före allt slipades fatet ordenligt till dess att det 'blänkte'. Dvs, om man lägger träet mot ljuset så skall det vara så välslipat att ljuset reflekteras. Den sista slipningen sker ofta genom att man lätt fuktar träet så att fibrerna reser sig. Dessa slipas ner och sedan kan man 'glatta' träet med ett vanligt papper.

Utmaningen när man använder sig av såpass tunna matrial som servetter är att lyckas få fast bilden, utan att bilden skrynklar sig av limmet. Genom att testa mig fram har jag upptäckt att man först stryker på limmet på underlaget och väntar till dess att det bara klibbar. Först då stryker man försiktigt fast servetten. Det gäller att vara säker och snabb på handen, med ett stort mått av försiktighet. Pappret blir väldigt skört när det är fuktigt och går oerhört lätt sönder.

Nästa projekt, när jag är klar med lillpojkens mössa här hemma, är att göra mig själv ett bokmärke. Funderar på att försöka fräsa ut ett ytterst tunt mönster som ram på fanerskivan den här gången. Skulle onekligen bli en utmaning och måste således testas.



Bilder: Copyright (c) Helena Löfström 2008

Wednesday, October 22, 2008

Utmanad en helt vanlig onsdag



Jag lyckades klara mig ur flickornas onsdags'party' med dithörande (egenhändigt) gjorda partyhattar utan värre missöden. Ok, en nerkladdad pall, en nerkladdad barnstol och så florsocker lite här och var på bakbänken gick inte att undvika, men sedan när har en ensam stackars förälder lyckats baka mumsmums med småflickor plus tvååring utan något som helst kladd?
Flickornas allvarliga uppsyn under deras 'party' fick mig att lydigt svälja ner ett antal sockerbomber. Pojkarna var uppskattande och det hela avlöpte fint och snabbt (godiset åts upp på ca fem minuter). Min mage vände sig vid synen av de glupskt tuggande barnamunnarna, där florsockret spred en svag antydan av vitaktigt smink.
Nåväl, jag hade lydigt svalt ett antal 'slembitar', varit glad och uppmuntrande och satt i mig några koppar grönt te som magtämjare. Gick till datorn och kollade av mejlen. Det var då jag upptäckte att jag hade blivit utmanad i en slags uppmuntran till att avslöja mig själv. Slås genast av tanken att just detta är ett typiskt blogg-fenomen. Jag tackar Kristina för denna vänliga gest och hoppas att jag inte gör henne besviken över resultatet ;).
Skall jag våga avslöja mig, lägga min puritanska minimalism i öppen dager för att beskådas av var och en? Jag antar utmaningen delvis och delvis inte. Jag har helt enkelt en väldigt liten bloggkrets att länka vidare till och de är redan länkade till i den här utmaningen. Med en ödmjuk bugning ber jag om ursäkt för att jag inte länkar vidare.

Reglerna är tydligen följande (märk att jag inte uppfyller punkt 3, 4 och 5):
  1. Länka till den person som har utmanat dig
  2. Glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget
  3. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade
  4. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor
  5. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar
**********************************************************************************
  1. Jag är född på Gotland och bodde där mina första 6-7 år på en gård kallad Kube. Underbart barndomsskimmer med blåsippor, smultron, de oändliga fälten, det jättelika stenhusets mystiska krypin (speciellt den gamla mathissen som alltid uppmuntrade till försök att testa tillförlitligheten), madrassfärder nedför de väldiga trapporna, stenhällarna vid ena sidan av gårdsplanen där Stenkumla kyrka tronade bakom träden.
  2. Är ofta liknad vid Anne på Grönkulla fast inte med rött utan brunt hår. Vad det betyder får ni räkna ut själva...
  3. Är mycket medveten när det gäller miljön. Bland annat så använder jag inte schampo utan tillverkar eget av det som finns hemma. Tvättnötter används istället för traditionellt tvättmedel (superbra och man slipper klegget med mjukmedel). Sopsortering är lika självklart som att luften är ren här ute på landet. Köper pellets av en granne som även är KRAV-odlare. Fram till för två år sedan köpte vi även allt vår kött, potatis och lite annat från dem. De har nu flyttat längre bort och lagt av med det mesta av köttet.
  4. Har inte så mycket över för sötsaker. Är desto mer förtjust i kött, gott kött och knapriga grönsaker. Har givit upp godisätandet flera gånger, men upptäckt att det inte direkt ger några sociala pluspoäng, med tanke på att jag varken dricker kaffe (urrrk!), någonsin rökt en cigarett, eller dricker mer än lite, lite. Blivit förvånad då jag upptäckt att intrycket om mig pendlat mellan puritan och renlevnadsmänniska med en förmåga att lösa gåtor och en speciell humor.
    Älskar å andra sidan att laga mat, baka bröd och göra nya spännande efterrätter (har någon prövat att göra vit chokladmousse med karamelliserade blåbär?) vilket kanske inte direkt passar in hos en puritan.
  5. Jag är officiellt i alla papper en systemvetare som för tillfället studerar författarkurser och som till våren skall studera pedagogik. Egentligen är jag en hemmafru som gillar att klä mig i klänningar med skärp i midjan a' la femtiotalet lösa detektivromaners intriger (en bra bok kan man inte förutse slutet på vilket tyvärr är alldeles för få böcker som klarar av), knäcka koder och använda hjärnan på nya sätt t ex genom att läsa tidningar upp och ner.
    Mitt livs passion (om man räknar bort min man och mina barn) är att skriva. Har skrivit så länge jag minns och den tiden då jag försökte tvinga bort skrivandet ur huvudet, var jag inte mig själv helt ut.
  6. Jag älskar att träna! Började träna styrketräning vid 20-21 år ålder och sedan dess har jag fortsatt. Har utvecklat min träningsprofil med konditionsträning samt lite annat smått och gott under årens lopp. Har precis tagit upp träningen efter att det legat nere ett år på grund av sjukdom.I kväll blir det uppvärmning med konditionsträning och sedan träning med tyngder. Har fortfarande kvar lätta känningar efter förra passet då jag började öka tyngden för att få ut mer av passen.
Bild tagen från http://thecyniclife.files.wordpress.com/2008/04/chainbreaker.jpg

Friday, October 10, 2008

Barnramsa - Lilla Elisa Ekelund

Lilla Elisa Ekelund
vill ej sova nu på stund
Skriker ifrån sängen trött
Ge mig genast något sött!

Nedför kinden tårar rullar
då hon tänker på goda bullar
Skriker högre, sängen skakar
Stressad mamma går och bakar

Stackars mamma kommer snart
med bullar som hon bakat klart
Finner en som sover tungt
Äntligen blir huset lugnt.

Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://wwwdelivery.superstock.com/WI/223/1612/PreviewComp/SuperStock_1612R-8536.jpg

Monday, October 6, 2008

Linjens vinkel

Ute steg solen sakta upp ur ett hav av blod. Eva satt inomhus, såg rakt in i dess rödglödgande födelse och drack sin kopp te. Vandrade med blicken från solen och längs med bordsskivans ådringar samtidigt som hon undrade om hon egentligen höll på att bli galen.

”Hur är det?” Erik satt på andra sidan och studerade henne. Hon ryckte på axlarna.

”Ingen verkar bry sig om lagarna som sakta dras åt kring människorna” Hon nickade menande åt tidningens rubrik om de nya lagförslagen. Erik tittade ner på rubriken.

”De kanske inte förstår, vana vid att kompromissa och halvljuga för att klara sig. Vägen lutar bara lite grann.”

”Ja, men lutningen är densamma hela tiden.” Hon bet sig i läppen och grimaserade ”De har dragit ut en vinkel och jag vill inte vara med när den linjen når målet. Det kommer vara väldigt långt ifrån vad de hävdar att de kämpar för.” Erik höjde på ena ögonbrynet, frågande.

”Vinkel. Vad menar du?”

”Tänk dig en triangel. I spetsen går två linjer ihop, överensstämmer i läge. Vinkeln som kommer att skilja dem mer och mer åt är olik för olika trianglar.” Eva höll upp fingrarna och visade i luften. ”Drar du ut dem tillräckligt långt så kommer linjerna överhuvudtaget inte kunna ses tillsammans. Avståndet kommer att vara för stort.” Hon sänkte fingrarna och tittade på honom.

”Jag förstår vad du menar och jag tror att du har rätt” Han tittade ner på tidningsrubriken igen, läste artikeln tyst under tiden som Eva åter tittade ut genom fönstret.

”Det här lagförslaget är ganska likt det som kom från England i förra veckan. Har du tänkt på det?” Eva nickade till svar.

”Liksom det som kom i Österrike för fyra månader sedan. Man skulle kunna tro att de har kommit överrens om något” Hon tystnade och nattens dröm kom åter för henne.

Överväldigande och tydlig var kartans detaljrikedom, där hon stod och lutade sig över axeln på en av männen. Med stigande obehag insåg hon att det var just detta lagförslag som de hade talat om. Sedan kom hon med ens ihåg att det hade varit någon eller något annat i rummet. Något skrämmande som verkade bli medveten om hennes närvaro och hade, med brinnande ögon, tittat åt hennes håll.

”De? Vilka ’de’ pratar du om?” Eriks fråga kastade Eva tillbaka till den kallnande tekoppen i hennes hand. Hon såg upp som nyvaken.

”De som bestämmer i olika länder” Erik nickade lite lugnt och vände sida i tidningen.

Eva såg på honom och undrade om hon vågade säga något om drömmen, den pockande känslan av att tiden höll på att rinna ut och den överväldigande klarsynthet som hade skrämt henne den sista tiden. Hon ville be honom att inte åka, utan vara hemma med henne denna dag. Vara en kropp i alla dessa drömmar, men hon satt stum och tyst.

Med en käck signal förkunnade Eriks mobil att det var dags för avfärd till jobbet. Han reste sig lite dröjande med blicken på henne.

”Mår du verkligen bra?” En plötslig ilning kom över henne. Hon tyckte sig se sig själv som överdriven och inbillningssjuk. Hon fick inte skrämma honom med sina sjuka drömmar. För det var allt var det var, drömmar tänkte hon tyst, men log mot honom.

”Jag mår bara bra. Lite trött, men inget farligt.”


Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008

Bild: http://blogs.trb.com/news/weather/weblog/wgnweather/111006_sunrise.jpg

Wednesday, September 17, 2008

Nötta själars hopp


Med längtan i en darrhänt famn
den river sönder,
blickar bak.

Den minnar barnets ljusa blick
då friden levde
I en doft.

Nötta efter år av kamp
vi längtar dit
Till ro igen

Den längtan är en sinnesvilla
grip den
och du faller

Svart är den längtans melodi
och svartare
dess slut

En blomma spröd växte upp
ur söndrad frid
och doftlöshet

Ur denna längtans mörka svalg
en blomma vit
finner väg.

Den viskar hopp och tillförsikt
om ro och frid
åt oss.



Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://templars.files.wordpress.com/2007/10/dem-hope-despair-l.jpg (Hope in the Prison of Despair by Evelyn De Morgan)

Tuesday, September 9, 2008

Jag tänker bättre när jag inte använder hjärnan


"Försök", sa mannen och lutade sig framåt mot sin unge åhörare
"Försök att inte tvinga din stackars hjärna till så mycket. Den klarar sig mycket bättre utan din tvångströja."

Mannen lutade sig tillbaka i stolen igen och studerade effekten under halvslutna ögonlock. Den unge mannen satt först gapande och stirrade på den andre, som om han inte trodde det han hörde. Han skrattade sedan till som om han först då förstod det interna skämtet.

"Du skämtar, alla som har sett dig agera vet att du inte menar allvar!" Den äldre lyfte på ena ögonbrynet och satt kvar lika orörlig som förut. Han slöt ögonen som om den yngres närvaro irriterade honom och började nynna på en melodi. Rummet blev tyst sånär på den sakta framvisslade melodin.

Den yngre mannen skruvade oroligt på sig och tittade ner på bordet mot vars skiva hans smala knän hela tiden skavdes.

"Vad menar du egentligen?" Den äldre slutade att vissla och öppnade ögonen.

"Ta in information och låt hjärnan bearbeta den utan att tvinga in den på spår som du själv anser är troliga." Den yngre såg skeptisk ut.

"Och det fungerar säger du?" Den äldre mannen log vänligt och pekade mot skrivbordet bakom sig.

"Låt oss göra ett experiment. I den översta lådan i mitt skrivbord finns det något, som jag fick häromdagen av en kusin i födelsedagspresent. Du skall få samma ledtrådar som jag fick och så ser vi hur du kommer fram till lösningen."

Den yngre lutade sig fram, slickade sig nervöst om läpparna och gjorde sig beredd att höra ledtrådarna.

"Ledtrådarna var från en psalm, kusinen är kristen, och löd: Led milda ljus... steg för steg"

Den yngre såg häpen ut och vandrade med ögonen runt i rummet. Han tittade bort mot skrivbordets stora låda och försökte fundera ut vad i all världen detta hade att göra med en detektiv och vad kunde han förvara i den lådan.

"Ljus" sa han långsamt "ett stearinljus. Det var förstås ett skämt?!" Den äldre började skratta lågt.

"Nej, nej! Det var inget skämt och det var inte ett ljus. Försök nu att totalt befria din hjärna på alla tankar runt mig och fokusera den på ledtrådarna. Släpp sedan lös hjärnan i associationer." Han lutade sig tillbaka, med leendet fortfarande på läpparna.

Den yngre mannen blundade och slappnade av. Innan han hade suttit i mer än två minuter så kom ett ord för honom 'pannlampa'. Han skakade på huvudet och öppnade ögonen med ett frågande uttryck.

"Nå?" Mannen mitt emot honom sa det långsamt.

"Det verkar helt knäppt, men ett ord kom ur ingenstans och det var... pannlampa!"

"Ja, det är rätt. Varför så skeptisk?" Den äldre reste sig och gick bort till skrivbordet. Låste upp lådan och där bredvid pistolen låg en... pannlampa.

"Jag fick det för att lättare kunna hitta ledtrådar när det är mörkt ute. Jag gillar ha båda händerna fria, som du vet." Han tog upp den och kastade över den till den andre som fångade den i ena handen.

"Det fungerade. Det fungerade, men jag har ändå svårt att tro på det." Han vände och vred på lampan samtidigt som han skakade på huvudet.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bilden är hämtad från: http://selfdivider.com/base/wp-content/uploads/2007/11/jean-arthur.jpg

Wednesday, August 20, 2008

Barnets seende ögon


En inspiratorisk resa med tankarna som vågor vilka bär mig framåt och uppåt. Aldrig neråt. Varför skriva när tankarna ändå är så olika? Vem kan veta vad som döljer sig bakom min hjärna? Den världen går inte att utforska, den världen är helt annorlunda. Där finns inga kartor eftersom landet ständigt ändras, förändras, förvillar den som vill ha kontroll. Leker kurragömma med den som älskar det enkla.

Vilket äventyr är inte min fantasi! Sedan jag var barn har jag levt med den. Först tänkte jag inte så mycket på den. Den var en självklar del av mig. Verkligheten är aldrig grå. Jag har aldrig förstått människor som hävdar detta. Gråheten är den mest spännande delen av verkligheten. Den suddar ut det vi kallar verklighet och låter oss få möjlighet att se rakt in i sagovärlden. När jag var liten bestämde jag mig för att aldrig bli sådär tråkigt vuxen. Jag skulle aldrig glömma sagoskimmret som sänker sig ner inför barnets ögon. Jag kan fortfarande gå ut i gråhetens fuktiga skimmer och stå helt stilla och vänta. Vänta på att sagovärlden sakta kryper fram från skuggorna.

Man måste stå helt stilla och vänta. Därför att vuxna skrämmer den med minsta lilla vink. Står man där och väntar krymper man sakta ner i storlek. Tiden står stilla mitt i universums virvlar och suget kommer. Det där suget som drar och sliter, milt och försiktigt. Som små, små armar. Runt, runt till dess att man är så liten att ingen kan bli rädd. Då kommer sagorna tasslande och viskande, som små sjungande röster från en urtid, en forntid långt bortom vår egen. Små tomtar tittar försiktigt fram bakom träden och letar efter den försvunna juvelen. D
en där juvelen som älvadrottningen förlorade i sin årliga vårdans. Juvelen som bringar lycka och grönska när den sitter på hennes skimmrande panna, men fruktansvärd olycka över världen när den inte är där. Kanske vågar sig även de minsta av kända riddare fram. De som strider mot mardrömmarna hos barnen och vilka rider vita nattfjärilar. Av silvertrådar är deras vapen smidda och av silvertrådarnas klingande ljud är deras röster vävda. Har man riktig tur kan man kanske höra trädens egna röster mellan grenarnas vridningar. Mossornas tyngd får dem att låta likt porlande vatten och lavarna rör sig i takt till deras andetag. Så olikt och så likt. Allt kommer till liv och det är bara att stå och lyssna, vänta, låta ske. Det är svårt att slita sig från denna förtrollande stillhet. Att gå ut ur den och in i sig själv igen. Det är svårt att inte bli bergtagen och bortrövad. Det är svårt att acceptera sig som vuxen när man inte har tappat barnets seende ögon.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild 1: hämtad från:http://www.fantasyarts.net/images/changlings.jpg (av konstnären John Bauer, tror jag)
Bild 2 hämtad från:http://www.wilsonsalmanac.com/images1/midsummer_fairies_sm.jpg

Wednesday, August 13, 2008

Tiden som ges

Sagan som kom ur den fullständiga stillheten –

Mörkret var mörker och en ljuv förlamning fick min kropp att tungt förlora all känsel. Vilande i tomheten hörde jag den första rösten viska sin saga. Som en tunn sidenslöja for den förbi mina slutna ögon och vidrörde ögonlocken. Och jag erfor för första gången hur det är att se.

Silvertrådarnas klockrena toner nådde mina stumma öron. Silvertrådar som sakta slog mot varandra i en fullständig stillhet. Genom deras skimrande slöja trädde en solnedgång fram.

Himmelen hade nästan slocknat helt och bortom de bortersta grantopparna kunde ett svagt ljus hälsa natten välkommen. Det var en otrolig djup himmel. Dess svärta fördjupades alltmer och sakta trädde fler och fler stjärnor fram till dess att de täckte hela kupolen. En kvinna stod, helt ensam och tyst och tittade mot stjärnorna. Likt ett barn stirrade hon in i oändligheten och lät sig trollbindas av dess ljus. Ingenting hände, utom att jag förnam en alltmer sugande känsla av att hon inte längre var i sig själv. Så trädde ut ur hennes inre en kaskad av svagt ljus. Ljuset formade sig till kvinnan själv och steg högt mot himmelens gnistrande hav. Och högt uppe i detta hav dansade figuren i fantastiska svävande former. Allt i takt till stjärnornas pulserande ljus. Kontrasten mellan den fullständigt stilla figuren på marken och den dansande figuren uppe i himmelen var slående. Omfamnad av mörkrets lugnande tystnad, likt barnet under täcket, stod figuren orörligt kvar. Och mörkret slöt sig åter.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://g.astrology.com/course/dreams/dreams_default.jpg

Tuesday, August 12, 2008

Förord

Härom natten låg jag i min säng.
En liten röst viskade i mitt öra.
När jag vände på huvudet,
ramlade jag ut i tomheten.

Rakt ut
Och ner
I den mjuka,
Sjungande,
Tomheten.
Tomheten som sjöng.

I denna sjungande tomhet, som sakta vaggade min domnande kropp, hörde jag alla dessa sagor. Som virvlande snöflingor i den svarta vinternatten, smalt de mot min varma kropp. De tjusade mig och förtrollade mig med små, viskande röster.”



Copyright (c) Helena Löfström 2008

Bild: http://farm3.static.flickr.com/2349/2090712062_a66cd982aa.jpg?v=0

Sunday, July 20, 2008

Mylta

Jag satt idag och tittade i en användbar bok vid den här årstiden; en bok om saftning och syltning från 1943.

Boken avhandlar i hög grad av allvar konsten att konservera frukt och bär. Ingående redogörs för mineral-, äggvite- samt fettämnenas koncentration i frukten och bären. Idag skulle vi väl använda andra ord t ex protein istället för äggviteämnen och det vetenskapliga allvaret har bytts ut mot en lättsammare ton.

I lugn och ro läste jag om olika fascinerande sätt att kombinera smaker. Vad sägs om lingon och morotsmos? Allt var frid och fröjd.
Maken var i full färd med att göra morotsmarmelad, vilket gjorde min rofyllda stund i gungstolen tillsammans med en kopp te så mycket mer angenäm. Tilläggas kan att han igår förfärdigade (med lite hjälp) ett alldeles utsökt rågbröd.

Det var en perfekt söndag ända till dess att jag kom till ett konstigt ord; mylta.
Jämtlänningarna får skratta, men jag behövde gå till svenska akademins ordlista för att bli riktigt klok. Enligt den var det mos på hjortron.

Ok, tänkte jag, nu har jag hittat ett ny-gammalt ord inom kokkonsten för att göra mos på hjortron. Några snabba sökningar på Internet och jag fann att mylta, det var ett ord i Jämtland för hjortron. Allt heter något med 'mylta' enligt Wikipedia. T ex skall de mogna bären heta 'blötmylt'.

Därför förstår jag nu varför det står 'rå mylta' eller 'kokt mylta=myltgröt' i min kokbok.

Jag som trodde att människor i Sverige talade samma språk.

Tuesday, July 15, 2008

Den kvinnliga patienten


Läkaren tycktes skriva på i all oändlighet. Långsamt och noggrant fylldes pappret med regelbundna bokstäver. Kvinnan som satt framför honom sneglade nervöst på hans allvarsamma ansikte. Ljuset reflekterade pappret i de rektangulära glasögonen och fick ansiktet se hårt ut.

"Vad kan det vara?" funderade hon tyst och gick genom sina symptom några gånger. Det var många sjukdomar som hade liknande symptom och alla var allvarliga. Svetten började göra sig påmind igen i handflatornas fuktiga känsla.

Sekunderna hackade sakta fram på klockans svängda bana. Rummet var helt tyst sånär som det skrapande ljudet från läkarens penna. Ett ögonblick tittade han upp på henne, tyst, för att sedan rätta till glasögonen och fortsätta skriva.

"Ja..." han lade ner pennan och tittade rakt på henne, vek ihop pappret och gav henne det i handen.
"Jag är rädd för att det är en nästintill obotlig sjukdom du har." Hennes ögon vidgades av fasa. Snabbt fladdrade bilder av en kyrka och sörjande människor inom henne. Läkaren såg på henne och log en lugnt leende:
"Det är inte någon allvarlig sjukdom och behöver inte påverka din vardag om du följer mina råd." Han reste sig upp och räckte henne handen. Den var stor, varm och inte svettig som hennes egen. De följdes åt till dörren, där han gick vidare längs korridoren och hon åter till väntrummet.

Där segrade nyfikenheten över tålamodet och hon läste, med darrande händer, pappret.

"Sjukdom: Hypokondris hypokondris.
Nästintill obotlig sjukdom som ändå inte nämnvärt behöver påverka det dagliga livet.

Hålles bäst i schack med sockertabletter i rött och grönt, samt en daglig dos om ungefär en halvtimme där tankarna riktas mot annat än den egna personen."

Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://pro.corbis.com/images/42-15455930.jpg?size=572&uid=%7B28EE3E61-EFF5-4532-B037-F15C6ED8DBAD%7D

Saturday, June 14, 2008

Puritanens hemliga passion...


Det är dags att avslöja min allra hemligaste passion. Passionen som får mig att totalt förlora all känsla för rummet och tiden. Passionen som ibland gränsar till ett beroende, ett begär.
Passionen får mig att bli döv för om någon ropar i mitt öra, blind för alla plikter och totalt bortsopad till en annan värld.

Puritanens hemligaste passion. Passionen som driver likt en påle genom mitt innersta.

Texter

Ligger det en bok någonstans måste jag ta upp den och läsa lite grann. Börjar jag läsa kan jag inte lägga ner boken förrän jag har läst klart den. Det är som att be en alkoholist att sippa lite grann på vinet, men inte dricka hela glaset.

Därför är Internet så svårt att förhålla sig till. Överallt finns det nya texter, historier, bilder och allt går att surfa vidare till något annat. Något lika fräscht, nytt och oupptäckt.

När jag bestämde mig för att bara läsa nyheterna, upptäckte jag att på något konstigt sätt läste jag helt plötsligt tio tidningar om dagen... tio gånger om dagen. Det är som att vara sin egen ilskna mamma.

Jag ser mig själv vara ytterst olydig om blir så arg. Varför kan jag inte vara som andra och lägga ner boken? Varför måste jag läsa texterna till slut?

Bibliotekens lockelse skall vi inte tala om... Böcker, böcker så långt ögat når. Tystnaden som får böckerna att glimma likt oupptäckta skatter.

Antikvariatens gamla böcker viskar med varandra. Hundraåriga böcker vars prasslande sidor får min mun att vattnas som inför den läckraste maträtt.

Det enda positiva är att jag har lärt mig läsa väldigt snabbt, spegelvänt, upp och ner och baklänges.

Spegelvänt lärde jag mig läsa när det var en person i skolbussen som satt framför mig med en mycket intressant bok. Jag var ju tvungen att läsa boken, så jag läste den i fönstrets spegelbild vid min plats.

Upp och ner är ganska bra att kunna om någon läser en tidning mitt emot. Man sitter lugnt tillbakalutad och läser under halvslutna ögonlock. Det är för övrigt en härlig hjärngymnastik! Pröva med t ex engelska eller annat språk ni behärskar om svenskan är alltför lätt.

Nu måste jag behärska mig, lämna Internet och diska undan lördagens slappa frukost. Jag skall vända blicken från alla tidningar, lägga åt sidan alla böcker och modigt lik en väldig kämpe på slagfältet skall jag besegra mitt begär efter att läsa en text till innan frukostdisken...


Bild1: http://artfiles.art.com/images/-/Mary-Cassatt/Young-Woman-Reading-Giclee-Print-C12020321.jpeg
Bild2:http://www.ilovefreephoto.com/freeimages/images/object0650.jpg

Monday, June 9, 2008

Modegenre?

Det verkar finnas en modegenre i Sverige: Deckare.

Det är deckare på höjden, på bredden och djupet. Sett ur olika synvinklar skall vi läsa om poliser till dess att deras uniformer flackar framför ögonen på oss. Det skall vara hårdkokta deckare med bistra poliser eller orädda journalister.
Släng in en datanörd så får vi möjlighet att på ett nästintill magiskt sätt få fram information!
Morden skall vara kallsinniga och nära att falla över i krigets brutalitet. Ondskan skall drivas att skratta rakt ut ur boken upp i ansiktet på den förfärande läsaren.

Missförstå mig inte. Jag gillar deckare, gåtor och lösningarna på dem. Det har bara varit för mycket av dem för tillfället.

För mycket av enkla intriger, stela karaktärer samt avsaknad av en trevlig kontext som inte gör mordet till en studie i smuts.

Jag längtar till deckare med stil och slut där man inte säger "hm, vad var det jag sa...". Jag längtar till deckare där kulturen speglas i lugna miljöer. Där brotten i sig är något avvikande och inte något som ligger och lurar likt hajar under ytan. Där man fortfarande tror på människans värdighet.

I avsaknad av moderna deckare med stil, återgår jag till Chesterton, PD James, Sherlock Holmes och andra klassiker. Deckare vilka andas medmänsklig kärlek mellan raderna.








Bild2: OMslagsbild till Stieg Larssons deckare 'Män som hatar kvinnor' (http://image.bokus.com/images/9789170013683)

bild2: Omslagsbild till Kristian Lundbergs deckare 'Grymhetens stad' (http://www.gp.se/content/1/c6/38/76/95/krlund.jpg)



Friday, June 6, 2008


I morgon kommer han hem från Hongkong!

Bild: Helena Löfström copyright (c) 2007

Gäst i din kropp- del 2

Dörren blottlade en trappa, vilken ledde honom upp på en vind där dammet låg tjockt över några trasiga möbler. Som driven av en barnslig lust att upptäcka skatter gick han omkring och rotade i sakerna. En kista som stod vid ett smalt vindsfönster fångade hans uppmärksamhet. Han gick dit, öppnade den och tittade ner.

”Skräp”, började han och fick sedan syn på en pappersbunt, tog upp den och synade den. Den hade inte någon rubrik och bestod av enkla papper från ett kollegieblock, häftade i ena kanten. Han började läsa första sidan lite förstrött:

”I natt drömde jag något så verkligt att jag måste skriva ner det. Jag drömde att jag vaknade upp i en annan människas kropp. Jag såg genom hennes ögon, var fånge i hennes kropp och förnam hennes tankar. Det var en djupt olycklig person. Efter en stund hade jag glömt vem jag egentligen var. Det var som att förlora sig själv i ett hav av svärta och förtvivlan.”

Han kastade tillbaka pappersbunten i kistan och tittade genom den. Där fanns bara ett par gamla damskor med hål i tårna, ett gulnat fotografi av en man i en ram och några slitna böcker. Han rätade på ryggen och tittade genom fönstret ut över markerna bakom huset. Böljande rapsfält lyste gula under den blåa himlen. Blicken vände tillbaka till kistans innehåll. Han letade sig genom den till dess att pappersbunten åter låg i händerna. Något hade fått honom att vilja veta mer. Vad var det, frågade han sig, som gav honom känslan av igenkännande? Var orsaken att han precis hade skrivit om sin egen dröm? Han vände på några sidor i pappersbunten och läste igen.

”Fortfarande sker detta otroliga! Fem nätter har jag vaknat och somnat som Kvinnan. Hennes tragiska liv förföljer mig på dagarna så att den friden jag har här äts upp. Dagarna går i varandra och jag fortsätter mitt liv där, där jag tog vid när jag somnar här. Liksom jag fortsätter här, när jag somnar där. Jag börjar undra vem jag egentligen är. Är detta en dröm? Den senaste tiden har jag förföljt honom flera gånger när han träffar den andra kvinnan. Osynlig som alla gamla människor har jag kunnat studera dem. Ingen bryr sig om en äldre dam. Jag måste hålla tyst om det, annars kommer de att låsa in mig. Jag upprepar för mig själv att jag inte är galen, men hur säker är jag på det? Kanske är jag galen ändå.”

Han slutade läsa, tittade upp i takbjälkarna och frågade sig om han skulle misstänka en gammal dam för att spionera. Utifrån samtalet vid frukostbordet gissade han att var den galna damens dagbok han hade hittat. Utan att kunna slita sig läste han vidare. En lång stund bröts tystnaden bara av papper som skildes från varandra.

”Idag tog jag bussen till den närmaste hållplatsen. Sedan gick jag resten av vägen. Jag stod utanför deras hus. Då såg jag mannen komma ut med Kvinnan. De pratade och kysstes adjö. Som vanligt tog de ingen notis om mig. De såg inte heller hans fru, Hon, som kom gående runt ett annat hus. Tydligen kom Hon hem vid en oväntad tidpunkt. Jag led med Henne. Jag vet ju hur Hon tänker. Jag ville gå fram till henne och säga något, men jag var rädd för vad som skulle kunna hända. Skulle Hon som samtidigt är jag känna igen mig själv? Skulle själen och kropparnas band bryta samman? Jag bara satt kvar där jag var och led med henne.”

Stycket fick honom att höja blicken ut mot den blå himmelen igen.

En slags omvänd schizofreni, tänkte han och lekte med tanken på att ha två kroppar och en själ. En svala kastade sig in under en av takets tegelpannor och ungarna kvittrade högljutt. Ett prassel avslöjade att svalan hade kastat sig ut igen och ungarna tystnade. Han stod länge och tänkte. Tankarna gled sakta in på förhållandet till Maria. Efter några ögonblicks fundering skakade han av sig dem och fortsatte läsa i pappersbunten. Något kom krypande över honom, likt ångesten från nattens dröm. Han frågade sig vad det var som väckte denna känsla. Sakta läste han om sista stycket och märkte hur händerna började darra.

”Jag tror det är dags snart. Mitt liv har varit lyckligt och jag lämnar det som nöjd. De senaste dagarna har jag blivit mer och mer övertygad om att jag har möjlighet att välja leva detta lugna liv till sitt slut, eller att börja om i den unga kvinnans kropp. Det var ett omöjligt val och Gud vet varför jag gjorde det, men jag valde hennes liv. Min död i denna kropp blir min födelse i hennes. En dag har jag lovat mig själv jag skall återkomma hit.”

Pappersbunten föll ner på golvet och blev liggande i dammet. På vinden rådde den tystnad som bara kan återfinnas i gamla trähus. Tystnaden bröts emellanåt av knarrande golvplankor. Han stirrande rakt ut i luften framför sig. Som om han blickade in i en osynlig värld fylld av minnen vilka avslöjade och obarmhärtigt frilade en sanning han inte velat se.


Text: Helena Löfström copyright (c) 2008

Bild: http://farm3.static.flickr.com/2008/1629589963_0e6e2f7b61_o.jpg


Tuesday, June 3, 2008

Gäst i din kropp- del 1


”Lyckades du sova något i natt?” Hon såg på honom över tekoppen, väntande på hans svar.

”Du vet att jag har svårt att sova på nya ställen.” Tidningen sattes upp emellan dem. En papperstunn mur till försvar mot fler frågor. Uppgivet höjde hon på ögonbrynen och tittade sedan ner på lampans blänk i teets yta.

”Jag lyckades komma i kontakt med hennes barnbarn igår.” Försvarsmuren drogs ner.

”Vem … du menar hon som dog här i huset?” Hon nickade. ”Var de lika konstiga som hennes barn, eller ville de berätta något?”

”Inte mer än att den gamla damen blev helt förvirrad, snudd på galen. Sedan tynade hon bara bort.”

”Inget uppseendeväckande alltså?” han lät nästan besviken. Hon tittade upp på honom, ryckte på axlarna och tog en klunk te.

”En förvirrad gammal dam tillåts tyna bort i sitt hus, bortglömd av barnen som skäms. Är inte det uppseendeväckande?”

”Så gör de flesta idag. Glömmer de gamla, menar jag. Fast de brukar flyttas in på något hem istället.”

”Mm, det är nog sant.” Han gav henne en snabb blick som om han väntade att något skulle komma. Istället tog hon sin kopp och reste sig.

”Jag går ut och läser i trädgården. Jag har en tenta i nästa vecka och jag har inte ens öppnat boken ännu.”

”Det låter som jag inte får se dig den här veckan. Jag har själv en del arbete kvar innan jag tar upp semestern. Tentor som skall rättas så jag kommer nog att sitta inne och vara tråkig.” Tentorna låg bredvid honom i en hög, en enkel biljett till träsmak. Hon tog upp en bok som låg på fönsterbrädan och gick ut genom dörren mot hallen.

”Maria!” Hon vände sig om i dörröppningen och tittade på honom, frågande. ”Jag sätter mig i det övre rummet idag.”

”Varför mitt rum, du har ju ditt rum här nere?”

”Det är ljusare och inte så lyhört.” Hon himlade lätt med ögonen åt hans ord, vände och gick snabbt ut ur rummet. Han satt kvar vid det lilla runda bordet och funderade på hur förändrat hennes beteende blivit efter olyckan. Hur skulle han beskriva henne numera? Ointresserad? Kall? Handen for eftertänksamt genom håret. Han lutade huvudet bakåt mot kökstapetens breda, gula ränder. Blicken for runt i spänntakets släthet. Det var som om han inte kunde hitta rätt ord. Slutligen suckade han och reste sig. Han lyckades klämma fast tentorna under högra armen, balanserade kaffekoppen i handen och tog datorväskan med den andra. Försiktigt tog han sig uppför trappan i hallen och in i det stora, ljusa rummet på övervåningen.

Han satte sig ner vid Marias skrivbord, lade ner tentorna och satte försiktigt ner kaffekoppen. Efter en kort stund hade datorn kopplats in och surrade stillsamt. Snabbt letade han fram sin dagbok och började skriva.

”den 22 mars i det nya huset.

Varför känns inte detta som vårt hus, utan snarare som Marias? Kanske därför att det var hon som hittade annonsen och som absolut ville köpa det? Hon verkar samtidigt förstå att vårt förhållande inte kommer hålla så länge till.

Natten var hemsk. Jag drömde att jag var tillbaka när Maria råkade ut för olyckan och stod vid hennes säng. Då kom ljudet från maskinen av att hennes hjärta stannade och jag insåg; jag hade förlorat henne! Jag borde blivit lättad. Jag var ju fri så att jag och Linda kunde leva tillsammans.

Jag kastades sedan in i en labyrint. Labyrinten var mörk och jag kände paniken komma krypande när jag inte hittade ut. Plötsligt stod Maria framför mig och log. Jag gick fram emot henne och sa något. Då drog hon med handen bort sitt ansikte som man drar av sig en mask och där bakom fanns en annan människa, hånleende. Ett blåvitt ansikte, märkt av dödens kyla. I samma sekund vaknade jag.”

Han slutade skriva en stund och tittade sig omkring som om ansiktet från nattens mara skulle dyka fram. Han satte åter sina fingrar på tangentbordet:

”Jag tror att det kan vara en bearbetning av olyckan och att mitt förhållande till Linda ger mig skuldkänslor. Jag borde berättat det för Maria nu när hon är återställd, jag har lovat Linda.”

Han blundade och satte munnen mot sin ena knytnäve, lade sedan ner handen på bordsskivan och började trumma med fingrarna. Ett plötsligt anfall av skuldkänslor vräkte sig över honom. Skuld för att han spelade ett sådant spel med Maria och skuld för att han inte hållit sitt löfte till Linda. Han reste sig och gick omkring i rummet under tiden som han försökte förstå varför han inte kunde förmå sig att avsluta sitt förhållande till Maria. Låta bomben brisera om otroheten och sedan vara fri. Vid tanken på att lämna Maria kände han en oväntad ilning av motstånd och insåg att Marias förändring efter olyckan hade inneburit en dragningskraft på honom. Hennes avvisande attityd hade åter väckt hans manliga fåfänga. När han hade kommit så långt i sina tankar fick han syn på en tapetserad dörr som han inte märkt förut och stannade upp. Den var nästan inte urskiljbar under sitt kamouflage. Han stod stilla en stund och betraktade dörren innan han till slut öppnade den.



Bild: http://supersebbe.com/torp/torp135.jpg

Text: Helena Löfström copyright (c) 2008

Thursday, May 22, 2008

Stolt



Till stolthet över egna gärningar förhåller jag mig som en ateist till Gud; önsketänkande!

Ps. Jag har precis genomlidit ett försök i att punkta upp femtio saker som jag är stolt över att ha gjort i mitt liv (från Camerons bok) Ds.




Bild: http://thesituationist.files.wordpress.com/2007/06/proud-native-american.jpg

Tuesday, May 20, 2008

Vem vill inte ha en gratis bok?



Blogggrannarna på konvertittbloggen tänker lotta ut en gratis bok till de som kommenterar under inlägget.

Bokmal som jag är, hänger tungan nästan utanför munnen!

En ny bok, utan att det kostar mig något och om ett intressant ämne; de apostoliska fäderna!

Dessutom är det ju lite som att ta en lott. Man kan inte vara säker...





Bilden visar utsidan till boken: http://www.artos.se/library/includes/showimg.aspx?img=library/artos/covers/De-apostoliska.jpg&w=150

Monday, May 19, 2008

Tvållandskap på toaletten...

Idag när jag kikade in på övre våningens toalett fick jag se något annorlunda.

Krumelurer.

Mina tvillingflickor hade lekt med den fasta tvålen och ritat små krumelurer på spegeln.

Överallt små krumelurer.

Vad gör man? Skrattar, gråter eller bli lite... irriterad?

Jag tog tag i den fasta tvålen och... ritade till ett hus, ett moln och ett träd!

Sedan gick jag glad och nöjd därifrån.

Bild: Helena Löfström copyright (c) 2008

Famnande himmelen



Famnande himmelen.

Spetsiga toppar,

rundade krön.


En famn

med ständigt

förändrande armar.


Framhävande högheten.

I en alltmer djupnande,

blånande,

grönhet.


Krona

som lyfter,

visar vidare.

Rakt ut

och

bort.


Text & bild: Helena Löfström copyright (c) 2008

Saturday, May 17, 2008

Prestationsångestens jätte kliver fram...

Det skulle vara en grundkurs. Hela tiden talades det om att sänka kraven på sig själv, att skriva från lusten att skriva osv. Nu står jag inför den sista uppgiften och läser kriteriet för att få VG... Novellen skall vara publicerbar!

Ok, bort med illusionen om att vi är här för att ha skoj, fram med verkligheten! Det skall vara bra också! Prestationsångesten kommer klivande som en väldig och skrattande jätte vilken skakar min lugna världsbild. Om jag inte ser upp kommer han att slå ner mig med sin klubba hundra fot under marken...
Utanför blommar äppelträdet. Klasar med ljuvligt vita blommor ligger som snö över trädkronan. Framför mig har jag en novell som inte vill ge med sig. Den struntar i betygskriterier, äppleblommor och en rentvättad värld med glänsande björklöv.

Jag har utmanat den på skuggboxning i fantasins irrgångar, men den ligger som en slö mal på botten av min hjärnas slammiga botten. Jag har hotat den med att klippa bort den och börja på något annat. Den ligger kvar, i vetskap om att jag egentligen älskar den. Jag har bett den snällt om att röra på sig och visa sina färger. Den är tyst och i dess tystnad läser jag att 'skönheten ligger i betraktarens öga'.

Jag vill visa hela världen dess skimrande skönhet, men kanske är den för gammal och tung. Buren i tio långa år utan att få födas fram på papprets vithet. Gammal och ofödd, vilande i sin linda av falnande författariver.

Bild: http://lh6.ggpht.com/milano.dutta/Rq8iu5qL4uI/AAAAAAAAANU/GqpG7F7OSPs/4_461.jpg

Monday, May 5, 2008

Amatörförfattaren inleder

Jag började dagen med att läsa Camerons* bok. Hon har många roliga övningar, men envisas jämt med att vilja ha allt skrivet för hand. Vad gör man då handstilen är en bruten kråkas irrgångar och ger en krampaktig stelhet i handleden efter sådär tio minuter? Sanningen är att jag har försökt öva min handstil. Jag har till och med gått en kurs i handskrift för att bli bättre. Inte hjälpte det mycket mer än att ge mig mindervärderskomplex gentemot de andra kursdeltagarna. Nu har jag givit upp. Min handstil är och förblir vad den varit; ytterst okvinnlig, spretig, ömsom lutande åt höger och ömson åt vänster, ringlande som en mask över sidan... men aldrig, aldrig likadan.

En av mina värsta mardrömmar är att bli offer för någon sådan där person som säger sig utläsa personligheten ur handstilen. Vågar inte tänka på vad utlåtandet skulle bli.

Som en människa vilken uppskattar estetik och harmonier är detta något gräslig, handstilen alltså. Tänk er in i situationen där att allt är perfekt;
Jag sitter vid det mörka ekskrivbordet. Bläckhornet står redo och gåspennorna är vässade. Det vaniljfärgade papprets intressanta struktur leker med ljuset från fönstret. Jag tar upp en penna, doppar den varsamt i bläcket och börjar skriva... fula vingliga bokstäver!

Därför, kära vänner, använder jag datorn. Touchtekniken fungerar perfekt, teckensnitten är snygga och designen kräver inte en evighet med klister och pappersbitar. Tänk bara hur svårt det är att återanvända ett bra kort IRL...

* Julia Cameron: The Right to write - An invitation and initiation into the writing life (1998)
Bild: HelenaLöfström copyright (c) 2008