Karaktärsidé Elinda

”Är jag galen eller kanske bara annorlunda”, frågade Elinda sig ofta. Hon hade inte högt på proven. Okej, hon kunde anstränga sig och plugga och få högt på proven, hon hade prövat, men det var som om att skära henne i småbitar. Bleka verkligheten till en snömossörja. Hon visste att det där gick för många andra att göra, vara duktig. Men duktigheten var värre än värst. Den gick inte att närma sig utan att man blev till en grå stenstaty och krossades.
Vad var det där som förde Elinda utanför allt annat, som fick henne att förlora sig i världar som inte fanns, lösa problem som hon inte borde lösa och ändå bara vara den där medelmåttan. Den där gråa lilla flickan... Lilla och lilla. Elinda kom på sig själv med att referera till en elva års flicka när hon tänkte på sig själv. Men, nu var hon nästan tjugo och skulle ta studenten. Friheten hägrade, men vad för slags frihet? En annan skola, en annan korvstoppning utan tanke och bara rätta tankar som fick ljuda i korridorerna.

Elinda lyfte upp den engelska tidningen och började bakifrån, läsande den upp och ner. Hjärnan arbetade och hon kände hur lugnet kom tillbaka.

"Varför hetsa upp sig", frågade hon sig själv "Varför inte skapa en fullständigt verklighet inom mig och så låtsas att jag är en människa på utsidan. Jag kan alltid fortfarande vara en utomjording och bortbyting på insidan. "

"Det enda som är viktigt är att inte avslöja sig själv, att verka så normal och glättigt mänsklig som alla andra."
”Det är synd om människorna, de är så låsta i sina egna irrande labyrinter och hittar inte ut genom dem. Alla är som öppna böcker, läs i dem och du hittar deras innersta. Kanske är även jag sådan, som de, som människorna.”

Elinda funderade en stund. Hur kunde hon veta vad andra tänkte, kanske var de lika konstiga inför varandra som hon? Tänk om hela mänskligheten bestod av främlingar, ickemänniskor med mänskliga masker. Där små rädda och förtorkade varelser gömde sig bakom maskerna av glättighet. Elinda gillade tanken. Den målade upp en roande bild av förvirrade människor, som alla var som hon. Hur skulle hon kunna se om de hade något bakom masken? Ögonen borde avslöja något. Orden borde ge ekon från en annan värld, men ingen annan hade hittills visat det minsta på att inneha något annat än ren mänsklighet. Kanske var de bara skickligare än henne, kunde så helt gå upp i att vara människa, så att de blev människor.
”Löjligt”, tänkte Elinda för sig själv. ”Det är löjligt, jag är ju en människa och borde känna mig hemma hos dem. Varför är jag då så främmande inför dem. Varför kan jag inte dela deras värld, utan bara tänka andra saker och säga saker som andra blir så chockade över?” Hon böjde sig djupt över sin tidning och låtsades som om artikelns intresserade henne oerhört.
I själva verket flög orden förbi som bin ur en bikupa. Osammanhängande och klagande över hennes bristande uppmärksamhet.

"Det går inte, tänkte hon. Jag måste ta tag i mig själv och inse att jag är en del av dem. En del av de där. Människorna. Det är synd om människorna. Och jag kommer inte härifrån förren även jag glömt min bakgrund och blivit en av dem."
"Absurd kallar de mig. Absurd humor och annorlunda. Det är okej, för jag vill vara den jag är helt ut. Vissa kallar mig genial, andra bara en grå kvinna i massorna av andra. Jag är ingetdera. Jag är jag, mig själv i en brusande och virvlande värld. En värld där det gäller att se upp och fånga löven som virvlar runt, dofterna som omger oss och se ut ur bubblan av materia och bortom den."
"Ack ja, jag en bortbyting bland kvinnor, bland människors barn! Låt mig löpa ut i skogen som ett vilt djur och söka mina fränder bland dem som kan se längre."

Skrik om du är människa! Beat

Jag undrade tidigare om jag skulle skrika ifall jag såg en död människa. Det var en slags dold undran. Om jag skulle vara en av de som äcklade och med avsky skrek när döden snubblade över tårna, om jag skulle vara en människa. Igår fick jag svaret.

Jag skulle köpa några ägg av grannen och gick hela vägen med korgen i handen. De gamla äggkartongerna gled om varandra i korgen och verkade dansa till mina steg. Förväntan fyllde luften med björklövens dofter och jag fyllde lungorna med dess berusande leenden. Ljuset från små gröna löv ovanför mitt huvud fick mig att le. En krök, en backe, en till krök och så var jag där. Redan på avstånd såg jag hönsen som vita bollar och tuppen med sin färgkarta spridd över stjärtfjädrarna. Så vardagligt och så annorlunda för att vara idag.

Det var egentligen först när jag gick runt hörnet av huset som jag såg blodet för första gången. Det rann nedför stentrappan och bildade en pöl på marken. Den söta bloddoften passade inte i den annars knispriga naturens glädje. Som från en liten källa kom det hela tiden nytt blod från glipan under dörren.

Vad kände jag? Jag borde nog skriva att jag kände avsmak, rädsla och äckel, men det gjorde jag inte. En slags darrande nyfikenhet fick mig att öppna dörren, eller försöka öppna dörren. Något låg ivägen och jag antog med en slags automatisk saklighet att det nog var Erik som låg på andra sidan.

”Erik, hör du mig?” Frågade jag sakta samtidigt som jag försökte pressa upp dörren. Men inget hördes från den tunga mannen. Efter en stund gav jag upp och gick en bit från trappan. Bloddoft är inte smakligt och doftens intensitet fick mig lätt illamående. Jag halade upp mobilen och larmade SOS. De lovade skicka en ambulans och en polisbil inom kort. Jag frågade om jag skulle ta mig in genom fönstret för att se om hans liv gick att rädda. Jag blev avrådd eftersom man inte kunde utesluta brott.

För mig var det självklart var som hade hänt och, ja, jag visste att det var ett brott som skett, men varför inte se om livet gick att rädda, även om det nog var för sent med tanke på blodpölens storlek.

Fönstret i sovrummet var öppet med ett flugnät i. Genom att puffa på rätt ställe fick jag loss flugfönstret och kröp in. Han, mördaren, var med all sannolikhet fortfarande i huset. Det var ett lugnt antagande och jag visste att han kunde bli agggressiv, men det var inte något som skrämde mig för stunden. Jag kröp alltså in genom fönstret och befann mig i Eriks sovrum. Snabbt gick jag genom vilka gömställen som fanns i det lilla huset och bestämde mig för att säkraste vägen var genom den lilla korridoren till köket. Jag gick långsamt och lätt bullrigt, väl medveten om faran jag utsatte mig för. När jag till slut såg Eriks tunga kropp ligga med ansiktet neråt framför dörren skrek jag inte. I en två sekunder kände jag en slags besvikelse över min omänsklighet glida nedför mitt ansikte. Jag borde ha skrikit. Bevisat min mänsklighet i starka känslor, men jag var tyst. 

Doften var oerhört mycket starkare av blod här, nästan en stank. Jag stack näsan i tröjan vid armbågen för att mildra lukten och gick fram till kroppen av någon jag känt så länge. Pulsen var borta och blodet började levra sig runt omkring huvudet. Det fanns inget att göra. Jag bad en bön, eftersom jag visste att så hade han velat ha det och vände för att gå ut.

Det var då som dunsen från någon som hoppade ut genom fönstret hördes, samt en tillhörande svordom. Jag tänkte lättad, att nu stack han och jag slapp vittna om att jag såg honom i alla fall. Jag hoppade ut samma väg och lyckades undvika rosenbusken vilken den föregående gästen använt som stötdämpande matta.

Jag satt där på gräsmattan och drog djupa andetag av den syrerika luften. Plockade en påsklilja och andades in dess doft som en slags blockerare mot den stank som jag upplevt innan. Det fungerade hyffsat. På något sätt var jag glad åt att jag inte såg Eriks ansikte. Alla som sett döda hade sagt mig att de ser helt främmande ut i ansiktet och jag ville inte se på han ansikte som en främling. Det var på något sätt en slags vanvördighet över det hela. Men, å andra sidan var det bara en kropp, ett lik, som naturen höll på att bearbeta för att snabbt bryta ner.

Efter en evighet dök det upp en ambulans och en polisbil med sirenerna på. Jag kunde inte låta bli att le och tänka mig alla grannars häftiga nyfikenhet över denna händelse. Jag visade dem på blodpölen och hur de kunde komma in. Effektivt blev jag sedan förhörd och fick lämna både fingeravtryck och DNA-prov så att mina inte skulle förväxlas med förövarens. Efter en skarp tillrättavisning för att jag gick in i ett hus där jag misstänkte att det fanns en mördare, kunde jag gå hem. Det vill säga, efter att ambulanspersonalen några gånger försökt trösta mig och lägga på mig en helt onödig filt. Jag fick förklara mycket tydligt att jag inte var upprörd, innan filten togs av och förbryllande blickar mötte mig.

Jag hade lust att ge dem lite till, joddla eller skratta högt, men jag såg framför mig tvångströja och akutpsyk nästa, så jag lät bli. Tog min stackars tomma korg och övervägde tanken att vara utan sockerkakan, men bestämde mig sedan för att ta bilen till närmaste affär sju kilometer bort. Inte så värst bra för miljön, men jag kanske skulle kunna göra något annat på vägen. Med korgen studsande mot mina ben gick jag funderande hem. Lite dåligt samvete hade jag nog. Hade jag kunnat ingripa och förhindra det här?

Copyright (c) Helena Löfström 2009

Bild: http://media.ksfy.com/images/spring+flowers2.jpg

Vårljus

Så är man nästan ute ur influensan med dithörande förkylning och allmän trötthet. Sagorna ligger och gnager på mitt medvetande dag och natt, men jag kan inte gå dit och titta på dem. De nästan hotar mig, liknande blomman i "Little shop of horrror"

"Fed me!" skrek blomman och "Skriv mig!" Skriker sagorna. Därför vågar jag inte öppna dokumenten. De får ligga och svälta till dess de är så veka att jag vågar se dem i ögonen och sakta skära ut dem ur formen. Putsa dem och visa upp dem.

Bild: http://www.boston.com/ae/movies/blog/little_shop_horrors_xl_01.jpg

Linjens vinkel

Ute steg solen sakta upp ur ett hav av blod. Eva satt inomhus, såg rakt in i dess rödglödgande födelse och drack sin kopp te. Vandrade med blicken från solen och längs med bordsskivans ådringar samtidigt som hon undrade om hon egentligen höll på att bli galen.

”Hur är det?” Erik satt på andra sidan och studerade henne. Hon ryckte på axlarna.

”Ingen verkar bry sig om lagarna som sakta dras åt kring människorna” Hon nickade menande åt tidningens rubrik om de nya lagförslagen. Erik tittade ner på rubriken.

”De kanske inte förstår, vana vid att kompromissa och halvljuga för att klara sig. Vägen lutar bara lite grann.”

”Ja, men lutningen är densamma hela tiden.” Hon bet sig i läppen och grimaserade ”De har dragit ut en vinkel och jag vill inte vara med när den linjen når målet. Det kommer vara väldigt långt ifrån vad de hävdar att de kämpar för.” Erik höjde på ena ögonbrynet, frågande.

”Vinkel. Vad menar du?”

”Tänk dig en triangel. I spetsen går två linjer ihop, överensstämmer i läge. Vinkeln som kommer att skilja dem mer och mer åt är olik för olika trianglar.” Eva höll upp fingrarna och visade i luften. ”Drar du ut dem tillräckligt långt så kommer linjerna överhuvudtaget inte kunna ses tillsammans. Avståndet kommer att vara för stort.” Hon sänkte fingrarna och tittade på honom.

”Jag förstår vad du menar och jag tror att du har rätt” Han tittade ner på tidningsrubriken igen, läste artikeln tyst under tiden som Eva åter tittade ut genom fönstret.

”Det här lagförslaget är ganska likt det som kom från England i förra veckan. Har du tänkt på det?” Eva nickade till svar.

”Liksom det som kom i Österrike för fyra månader sedan. Man skulle kunna tro att de har kommit överrens om något” Hon tystnade och nattens dröm kom åter för henne.

Överväldigande och tydlig var kartans detaljrikedom, där hon stod och lutade sig över axeln på en av männen. Med stigande obehag insåg hon att det var just detta lagförslag som de hade talat om. Sedan kom hon med ens ihåg att det hade varit någon eller något annat i rummet. Något skrämmande som verkade bli medveten om hennes närvaro och hade, med brinnande ögon, tittat åt hennes håll.

”De? Vilka ’de’ pratar du om?” Eriks fråga kastade Eva tillbaka till den kallnande tekoppen i hennes hand. Hon såg upp som nyvaken.

”De som bestämmer i olika länder” Erik nickade lite lugnt och vände sida i tidningen.

Eva såg på honom och undrade om hon vågade säga något om drömmen, den pockande känslan av att tiden höll på att rinna ut och den överväldigande klarsynthet som hade skrämt henne den sista tiden. Hon ville be honom att inte åka, utan vara hemma med henne denna dag. Vara en kropp i alla dessa drömmar, men hon satt stum och tyst.

Med en käck signal förkunnade Eriks mobil att det var dags för avfärd till jobbet. Han reste sig lite dröjande med blicken på henne.

”Mår du verkligen bra?” En plötslig ilning kom över henne. Hon tyckte sig se sig själv som överdriven och inbillningssjuk. Hon fick inte skrämma honom med sina sjuka drömmar. För det var allt var det var, drömmar tänkte hon tyst, men log mot honom.

”Jag mår bara bra. Lite trött, men inget farligt.”

Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008

Bild: http://blogs.trb.com/news/weather/weblog/wgnweather/111006_sunrise.jpg

Nötta själars hopp

Med längtan i en darrhänt famn
den river sönder,
blickar bak.

Den minnar barnets ljusa blick
då friden levde
I en doft.

Nötta efter år av kamp
vi längtar dit
Till ro igen

Den längtan är en sinnesvilla
grip den
och du faller

Svart är den längtans melodi
och svartare
dess slut

En blomma spröd växte upp
ur söndrad frid
och doftlöshet

Ur denna längtans mörka svalg
en blomma vit
finner väg.

Den viskar hopp och tillförsikt
om ro och frid
åt oss.

Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://templars.files.wordpress.com/2007/10/dem-hope-despair-l.jpg (Hope in the Prison of Despair by Evelyn De Morgan)

Jag tänker bättre när jag inte använder hjärnan

"Försök", sa mannen och lutade sig framåt mot sin unge åhörare
"Försök att inte tvinga din stackars hjärna till så mycket. Den klarar sig mycket bättre utan din tvångströja."

Mannen lutade sig tillbaka i stolen igen och studerade effekten under halvslutna ögonlock. Den unge mannen satt först gapande och stirrade på den andre, som om han inte trodde det han hörde. Han skrattade sedan till som om han först då förstod det interna skämtet.

"Du skämtar, alla som har sett dig agera vet att du inte menar allvar!" Den äldre lyfte på ena ögonbrynet och satt kvar lika orörlig som förut. Han slöt ögonen som om den yngres närvaro irriterade honom och började nynna på en melodi. Rummet blev tyst sånär på den sakta framvisslade melodin.

Den yngre mannen skruvade oroligt på sig och tittade ner på bordet mot vars skiva hans smala knän hela tiden skavdes.

"Vad menar du egentligen?" Den äldre slutade att vissla och öppnade ögonen.

"Ta in information och låt hjärnan bearbeta den utan att tvinga in den på spår som du själv anser är troliga." Den yngre såg skeptisk ut.

"Och det fungerar säger du?" Den äldre mannen log vänligt och pekade mot skrivbordet bakom sig.

"Låt oss göra ett experiment. I den översta lådan i mitt skrivbord finns det något, som jag fick häromdagen av en kusin i födelsedagspresent. Du skall få samma ledtrådar som jag fick och så ser vi hur du kommer fram till lösningen."

Den yngre lutade sig fram, slickade sig nervöst om läpparna och gjorde sig beredd att höra ledtrådarna.

"Ledtrådarna var från en psalm, kusinen är kristen, och löd: Led milda ljus... steg för steg"

Den yngre såg häpen ut och vandrade med ögonen runt i rummet. Han tittade bort mot skrivbordets stora låda och försökte fundera ut vad i all världen detta hade att göra med en detektiv och vad kunde han förvara i den lådan.

"Ljus" sa han långsamt "ett stearinljus. Det var förstås ett skämt?!" Den äldre började skratta lågt.

"Nej, nej! Det var inget skämt och det var inte ett ljus. Försök nu att totalt befria din hjärna på alla tankar runt mig och fokusera den på ledtrådarna. Släpp sedan lös hjärnan i associationer." Han lutade sig tillbaka, med leendet fortfarande på läpparna.

Den yngre mannen blundade och slappnade av. Innan han hade suttit i mer än två minuter så kom ett ord för honom 'pannlampa'. Han skakade på huvudet och öppnade ögonen med ett frågande uttryck.

"Nå?" Mannen mitt emot honom sa det långsamt.

"Det verkar helt knäppt, men ett ord kom ur ingenstans och det var... pannlampa!"

"Ja, det är rätt. Varför så skeptisk?" Den äldre reste sig och gick bort till skrivbordet. Låste upp lådan och där bredvid pistolen låg en... pannlampa.

"Jag fick det för att lättare kunna hitta ledtrådar när det är mörkt ute. Jag gillar ha båda händerna fria, som du vet." Han tog upp den och kastade över den till den andre som fångade den i ena handen.

"Det fungerade. Det fungerade, men jag har ändå svårt att tro på det." Han vände och vred på lampan samtidigt som han skakade på huvudet.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bilden är hämtad från: http://selfdivider.com/base/wp-content/uploads/2007/11/jean-arthur.jpg

Tiden som ges

– Sagan som kom ur den fullständiga stillheten –

Mörkret var mörker och en ljuv förlamning fick min kropp att tungt förlora all känsel. Vilande i tomheten hörde jag den första rösten viska sin saga. Som en tunn sidenslöja for den förbi mina slutna ögon och vidrörde ögonlocken. Och jag erfor för första gången hur det är att se.

Silvertrådarnas klockrena toner nådde mina stumma öron. Silvertrådar som sakta slog mot varandra i en fullständig stillhet. Genom deras skimrande slöja trädde en solnedgång fram.

Himmelen hade nästan slocknat helt och bortom de bortersta grantopparna kunde ett svagt ljus hälsa natten välkommen. Det var en otrolig djup himmel. Dess svärta fördjupades alltmer och sakta trädde fler och fler stjärnor fram till dess att de täckte hela kupolen. En kvinna stod, helt ensam och tyst och tittade mot stjärnorna. Likt ett barn stirrade hon in i oändligheten och lät sig trollbindas av dess ljus. Ingenting hände, utom att jag förnam en alltmer sugande känsla av att hon inte längre var i sig själv. Så trädde ut ur hennes inre en kaskad av svagt ljus. Ljuset formade sig till kvinnan själv och steg högt mot himmelens gnistrande hav. Och högt uppe i detta hav dansade figuren i fantastiska svävande former. Allt i takt till stjärnornas pulserande ljus. Kontrasten mellan den fullständigt stilla figuren på marken och den dansande figuren uppe i himmelen var slående. Omfamnad av mörkrets lugnande tystnad, likt barnet under täcket, stod figuren orörligt kvar. Och mörkret slöt sig åter.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://g.astrology.com/course/dreams/dreams_default.jpg

Gäst i din kropp- del 2

Dörren blottlade en trappa, vilken ledde honom upp på en vind där dammet låg tjockt över några trasiga möbler. Som driven av en barnslig lust att upptäcka skatter gick han omkring och rotade i sakerna. En kista som stod vid ett smalt vindsfönster fångade hans uppmärksamhet. Han gick dit, öppnade den och tittade ner.

”Skräp”, började han och fick sedan syn på en pappersbunt, tog upp den och synade den. Den hade inte någon rubrik och bestod av enkla papper från ett kollegieblock, häftade i ena kanten. Han började läsa första sidan lite förstrött:

”I natt drömde jag något så verkligt att jag måste skriva ner det. Jag drömde att jag vaknade upp i en annan människas kropp. Jag såg genom hennes ögon, var fånge i hennes kropp och förnam hennes tankar. Det var en djupt olycklig person. Efter en stund hade jag glömt vem jag egentligen var. Det var som att förlora sig själv i ett hav av svärta och förtvivlan.”

Han kastade tillbaka pappersbunten i kistan och tittade genom den. Där fanns bara ett par gamla damskor med hål i tårna, ett gulnat fotografi av en man i en ram och några slitna böcker. Han rätade på ryggen och tittade genom fönstret ut över markerna bakom huset. Böljande rapsfält lyste gula under den blåa himlen. Blicken vände tillbaka till kistans innehåll. Han letade sig genom den till dess att pappersbunten åter låg i händerna. Något hade fått honom att vilja veta mer. Vad var det, frågade han sig, som gav honom känslan av igenkännande? Var orsaken att han precis hade skrivit om sin egen dröm? Han vände på några sidor i pappersbunten och läste igen.

”Fortfarande sker detta otroliga! Fem nätter har jag vaknat och somnat som Kvinnan. Hennes tragiska liv förföljer mig på dagarna så att den friden jag har här äts upp. Dagarna går i varandra och jag fortsätter mitt liv där, där jag tog vid när jag somnar här. Liksom jag fortsätter här, när jag somnar där. Jag börjar undra vem jag egentligen är. Är detta en dröm? Den senaste tiden har jag förföljt honom flera gånger när han träffar den andra kvinnan. Osynlig som alla gamla människor har jag kunnat studera dem. Ingen bryr sig om en äldre dam. Jag måste hålla tyst om det, annars kommer de att låsa in mig. Jag upprepar för mig själv att jag inte är galen, men hur säker är jag på det? Kanske är jag galen ändå.”

Han slutade läsa, tittade upp i takbjälkarna och frågade sig om han skulle misstänka en gammal dam för att spionera. Utifrån samtalet vid frukostbordet gissade han att var den galna damens dagbok han hade hittat. Utan att kunna slita sig läste han vidare. En lång stund bröts tystnaden bara av papper som skildes från varandra.

”Idag tog jag bussen till den närmaste hållplatsen. Sedan gick jag resten av vägen. Jag stod utanför deras hus. Då såg jag mannen komma ut med Kvinnan. De pratade och kysstes adjö. Som vanligt tog de ingen notis om mig. De såg inte heller hans fru, Hon, som kom gående runt ett annat hus. Tydligen kom Hon hem vid en oväntad tidpunkt. Jag led med Henne. Jag vet ju hur Hon tänker. Jag ville gå fram till henne och säga något, men jag var rädd för vad som skulle kunna hända. Skulle Hon som samtidigt är jag känna igen mig själv? Skulle själen och kropparnas band bryta samman? Jag bara satt kvar där jag var och led med henne.”

Stycket fick honom att höja blicken ut mot den blå himmelen igen.

En slags omvänd schizofreni, tänkte han och lekte med tanken på att ha två kroppar och en själ. En svala kastade sig in under en av takets tegelpannor och ungarna kvittrade högljutt. Ett prassel avslöjade att svalan hade kastat sig ut igen och ungarna tystnade. Han stod länge och tänkte. Tankarna gled sakta in på förhållandet till Maria. Efter några ögonblicks fundering skakade han av sig dem och fortsatte läsa i pappersbunten. Något kom krypande över honom, likt ångesten från nattens dröm. Han frågade sig vad det var som väckte denna känsla. Sakta läste han om sista stycket och märkte hur händerna började darra.

”Jag tror det är dags snart. Mitt liv har varit lyckligt och jag lämnar det som nöjd. De senaste dagarna har jag blivit mer och mer övertygad om att jag har möjlighet att välja leva detta lugna liv till sitt slut, eller att börja om i den unga kvinnans kropp. Det var ett omöjligt val och Gud vet varför jag gjorde det, men jag valde hennes liv. Min död i denna kropp blir min födelse i hennes. En dag har jag lovat mig själv jag skall återkomma hit.”

Pappersbunten föll ner på golvet och blev liggande i dammet. På vinden rådde den tystnad som bara kan återfinnas i gamla trähus. Tystnaden bröts emellanåt av knarrande golvplankor. Han stirrande rakt ut i luften framför sig. Som om han blickade in i en osynlig värld fylld av minnen vilka avslöjade och obarmhärtigt frilade en sanning han inte velat se.

Text: Helena Löfström copyright (c) 2008

Bild: http://farm3.static.flickr.com/2008/1629589963_0e6e2f7b61_o.jpg

Gäst i din kropp- del 1

”Lyckades du sova något i natt?” Hon såg på honom över tekoppen, väntande på hans svar.

”Du vet att jag har svårt att sova på nya ställen.” Tidningen sattes upp emellan dem. En papperstunn mur till försvar mot fler frågor. Uppgivet höjde hon på ögonbrynen och tittade sedan ner på lampans blänk i teets yta.

”Jag lyckades komma i kontakt med hennes barnbarn igår.” Försvarsmuren drogs ner.

”Vem … du menar hon som dog här i huset?” Hon nickade. ”Var de lika konstiga som hennes barn, eller ville de berätta något?”

”Inte mer än att den gamla damen blev helt förvirrad, snudd på galen. Sedan tynade hon bara bort.”

”Inget uppseendeväckande alltså?” han lät nästan besviken. Hon tittade upp på honom, ryckte på axlarna och tog en klunk te.

”En förvirrad gammal dam tillåts tyna bort i sitt hus, bortglömd av barnen som skäms. Är inte det uppseendeväckande?”

”Så gör de flesta idag. Glömmer de gamla, menar jag. Fast de brukar flyttas in på något hem istället.”

”Mm, det är nog sant.” Han gav henne en snabb blick som om han väntade att något skulle komma. Istället tog hon sin kopp och reste sig.

”Jag går ut och läser i trädgården. Jag har en tenta i nästa vecka och jag har inte ens öppnat boken ännu.”

”Det låter som jag inte får se dig den här veckan. Jag har själv en del arbete kvar innan jag tar upp semestern. Tentor som skall rättas så jag kommer nog att sitta inne och vara tråkig.” Tentorna låg bredvid honom i en hög, en enkel biljett till träsmak. Hon tog upp en bok som låg på fönsterbrädan och gick ut genom dörren mot hallen.

”Maria!” Hon vände sig om i dörröppningen och tittade på honom, frågande. ”Jag sätter mig i det övre rummet idag.”

”Varför mitt rum, du har ju ditt rum här nere?”

”Det är ljusare och inte så lyhört.” Hon himlade lätt med ögonen åt hans ord, vände och gick snabbt ut ur rummet. Han satt kvar vid det lilla runda bordet och funderade på hur förändrat hennes beteende blivit efter olyckan. Hur skulle han beskriva henne numera? Ointresserad? Kall? Handen for eftertänksamt genom håret. Han lutade huvudet bakåt mot kökstapetens breda, gula ränder. Blicken for runt i spänntakets släthet. Det var som om han inte kunde hitta rätt ord. Slutligen suckade han och reste sig. Han lyckades klämma fast tentorna under högra armen, balanserade kaffekoppen i handen och tog datorväskan med den andra. Försiktigt tog han sig uppför trappan i hallen och in i det stora, ljusa rummet på övervåningen.

Han satte sig ner vid Marias skrivbord, lade ner tentorna och satte försiktigt ner kaffekoppen. Efter en kort stund hade datorn kopplats in och surrade stillsamt. Snabbt letade han fram sin dagbok och började skriva.

”den 22 mars i det nya huset.

Varför känns inte detta som vårt hus, utan snarare som Marias? Kanske därför att det var hon som hittade annonsen och som absolut ville köpa det? Hon verkar samtidigt förstå att vårt förhållande inte kommer hålla så länge till.

Natten var hemsk. Jag drömde att jag var tillbaka när Maria råkade ut för olyckan och stod vid hennes säng. Då kom ljudet från maskinen av att hennes hjärta stannade och jag insåg; jag hade förlorat henne! Jag borde blivit lättad. Jag var ju fri så att jag och Linda kunde leva tillsammans.

Jag kastades sedan in i en labyrint. Labyrinten var mörk och jag kände paniken komma krypande när jag inte hittade ut. Plötsligt stod Maria framför mig och log. Jag gick fram emot henne och sa något. Då drog hon med handen bort sitt ansikte som man drar av sig en mask och där bakom fanns en annan människa, hånleende. Ett blåvitt ansikte, märkt av dödens kyla. I samma sekund vaknade jag.”

Han slutade skriva en stund och tittade sig omkring som om ansiktet från nattens mara skulle dyka fram. Han satte åter sina fingrar på tangentbordet:

”Jag tror att det kan vara en bearbetning av olyckan och att mitt förhållande till Linda ger mig skuldkänslor. Jag borde berättat det för Maria nu när hon är återställd, jag har lovat Linda.”

Han blundade och satte munnen mot sin ena knytnäve, lade sedan ner handen på bordsskivan och började trumma med fingrarna. Ett plötsligt anfall av skuldkänslor vräkte sig över honom. Skuld för att han spelade ett sådant spel med Maria och skuld för att han inte hållit sitt löfte till Linda. Han reste sig och gick omkring i rummet under tiden som han försökte förstå varför han inte kunde förmå sig att avsluta sitt förhållande till Maria. Låta bomben brisera om otroheten och sedan vara fri. Vid tanken på att lämna Maria kände han en oväntad ilning av motstånd och insåg att Marias förändring efter olyckan hade inneburit en dragningskraft på honom. Hennes avvisande attityd hade åter väckt hans manliga fåfänga. När han hade kommit så långt i sina tankar fick han syn på en tapetserad dörr som han inte märkt förut och stannade upp. Den var nästan inte urskiljbar under sitt kamouflage. Han stod stilla en stund och betraktade dörren innan han till slut öppnade den.

Bild: http://supersebbe.com/torp/torp135.jpg

Text: Helena Löfström copyright (c) 2008

Stolt

Till stolthet över egna gärningar förhåller jag mig som en ateist till Gud; önsketänkande!

Ps. Jag har precis genomlidit ett försök i att punkta upp femtio saker som jag är stolt över att ha gjort i mitt liv (från Camerons bok) Ds.

Bild: http://thesituationist.files.wordpress.com/2007/06/proud-native-american.jpg

Prestationsångestens jätte kliver fram...

Det skulle vara en grundkurs. Hela tiden talades det om att sänka kraven på sig själv, att skriva från lusten att skriva osv. Nu står jag inför den sista uppgiften och läser kriteriet för att få VG... Novellen skall vara publicerbar!

Ok, bort med illusionen om att vi är här för att ha skoj, fram med verkligheten! Det skall vara bra också! Prestationsångesten kommer klivande som en väldig och skrattande jätte vilken skakar min lugna världsbild. Om jag inte ser upp kommer han att slå ner mig med sin klubba hundra fot under marken...
Utanför blommar äppelträdet. Klasar med ljuvligt vita blommor ligger som snö över trädkronan. Framför mig har jag en novell som inte vill ge med sig. Den struntar i betygskriterier, äppleblommor och en rentvättad värld med glänsande björklöv.

Jag har utmanat den på skuggboxning i fantasins irrgångar, men den ligger som en slö mal på botten av min hjärnas slammiga botten. Jag har hotat den med att klippa bort den och börja på något annat. Den ligger kvar, i vetskap om att jag egentligen älskar den. Jag har bett den snällt om att röra på sig och visa sina färger. Den är tyst och i dess tystnad läser jag att 'skönheten ligger i betraktarens öga'.

Jag vill visa hela världen dess skimrande skönhet, men kanske är den för gammal och tung. Buren i tio långa år utan att få födas fram på papprets vithet. Gammal och ofödd, vilande i sin linda av falnande författariver.

Bild: http://lh6.ggpht.com/milano.dutta/Rq8iu5qL4uI/AAAAAAAAANU/GqpG7F7OSPs/4_461.jpg