Dagen började grått och tungt och framför allt tröttigt. Jag läste ’Pappan och havet’… i smyg. Det är egentligen en av pojkarna som läser den och min ädle make får inte veta att jag slösat min tid och blivit fast i en bok igen. Nåväl, jag läste slut den, med försök till dåligt samvete. Den uppmuntrade i alla fall mig och jag och de tre små lekte utflykt till Äventyret, med bredda Mariekex som matsäck när Havet ramlade ner från himmelen. Det regnade utomhus. Stora droppar föll över den iskalla naturen. Vinden fick granarna att luta sig mot varandra och berätta hemligheter.
Ramlade ut till datorn. Ingen respons från läraren. Hon kanske glömde av att hon började läsa min text, åkte till Japan och blev kvar i miniträdens förlovade land. Jag har fastnat i mellanrummet mellan höst och vinter.
Diskade lite och försökte verka normal. Mårrans kyla kom krypande ut genom boken och pappans cylinderhatt fick boksidorna att hoppa. Jag har lämnat dem i köket och intalar mig själv att jag sitter kortare tid framför datorn om stolen är riktigt obekväm. Sällan, det enda jag får är en ömmande bakdel.
Idag är någ
ot nytt. Något har kommit krypande under natten och ber mig med stora, sorgsna ögon, om barmhärtighet.
”Ge mig en skepnad. Låt mig inte gå omkring som ett grått spöke. Ge mig färg och vingar att flyga till varmare länder som fåglarna. Låt mig få komma och värma mig i dina tankar!”
Jag kanske lämnar det åt muminmammans rörande omvårdnad, hon är duktig på små olyckliga kry
p. Jag måste trötta mig vidare genom livet, med dess stela soldater. Kanske blir jag idag en elefant med slägga, som slår sönder de förvridna speglarna i livet. Kanske seglar jag ut på de upprörda vindarna och far jorden runt… Kanske är jag kvar här i morgon när tröttigheten åter trycker mitt sinne mot jordens kladdiga lera.
Bild1:http://www.mare.su.se/mare-bilder/foton/mumin-pdf.jpg
Bild2:http://hem.passagen.se/mdalen/invanare/morran.jpg?k
Bild3:http://hem.passagen.se/mdalen/invanare/mamman.jpg?k
.jpg)
En liten flicka blev arg, mycket arg, på sina äldre bröder. Vilka, enligt hennes uppfattning, var så dumma så hon skulle rymma hemifrån. Sagt och gjort, den lilla flickan gick sin väg tvärs över åkrarna. Då ropade hennes bröder att det inte fanns någon mat därute och att hon följdaktligen skulle svälta ihjäl. Den mycket arga flickan svarade att hon minsann kunde äta gräs, satte sig ner på åkern och började tugga. Det blev för mycket för de överbeskyddande bröderna. Under vilda protester släpade de henne tillbaka hela vägen och presenterade en liten, skrikande och väldigt smutsig lillasyster för sin mamma.
