Vårtecken

Vinden kändes plötsligt mindre kall och de grå molnen transparenta, det ögonblick jag såg vårens första snödroppe. Den stack upp sin spetsiga topp likt en gäckande trollkarlshatt och fick mig att fundera på om det jag såg var blad eller blomma. Jag hade sökt efter något tecken på att de var på väg, snödropparna, då varken vår eller vinter tycktes härska. Ingen vinter log gnistrande över skidvänlig skare. Ingen vår skakade sitt nytvättade hår över världen. Bara iskall vind och blytunga moln beslagtog alla sinnesintryck. Då spetsade toppen av en liten snödroppe melankolin och fick den att spricka upp i ett skratt; Våren är så sakteliga på väg.

Bild från: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgLahND3XvdL7FdK09RCIuZn0tNi54A-cS4qRSogyY1mORz5zQLECNqVI2qbBU6q4WonkBJmK5k8_KhhzHaVAwPnGfzj96u3MdSipgDQmpbnmOeboNeidJwiI3-B15BZGkkuFvVkFRhMzA/s640/033-1.JPG

När skall udda bli jämnt?

I vår familj inger denna önskan en stigande frustration som ibland utlöser en lätt hysterisk lust att spendera en rejäl slant på shopping. På införskaffandet av nya par strumpor för att dölja det pinsamma faktum att här verkar strumporna bli levande och leka kurragömma någonstans i huset. Eller i garaget, bakom sängarna, i skolväskorna... Jag har blivit en udda-strumpor-blodhund här hemma. Jag drar fram sängar, skakar skolväskor upp och ner, letar genom bilarna... allt för att hitta den där strumpan som får ett udda par bli jämnt. Det ger mig en förkänsla av inre frid när en strumpa tas ur lådan för udda sådana och bildar ett jämnt par i hyllan tillsammans med rena, fint vikta, kläder.

Som om jag inte bara slåss med de där udda strumporna. Den här vintern har jag fått ett nytt slagfält; udda fingervantar. Jag samlar dessa i en fint flätad korg och hoppas att hitta en udda vante någon gång, någonstans. Idag blev jag lite uppgiven. I vantlådan för jämna par låg; tre hela par. I korgen för udda fingervantar låg; fjorton udda, helt nya vantar...

Återhämtning

En alldeles knisprigt frisk höstmorgon vaknar badande i en rödglödgad sol. Dimmorna ligger tätt, får himmelen att te sig vit. Gräset glittrar i den tunga daggen. Fortfarande dröjer sig sommarens gröna färger kvar och september suckar sakta, somnande.

Det drar en stilla vindil genom rosens bågformade grenar. Den där rosen som alltid växer sig för stor och ger trädgården en smula av bohemisk prägel. Bladen faller sakta av över gruset. Gula blad, för de gröna klamrar sig fortfarande fast vid grenarna.

Några kajor flyger sin morgonrunda, tysta i grupper om tre. Svarta ter de sig mot den vitnande himmelen. Olycksbådande på något sätt.

Om jag kunde måla detta stilla morgonlandskap. Måla det med mina ord. Skulle du då stå här vid min sida och se det som jag gör? Vi skulle behöva stå tysta och stå så en lång stund. Andas in den fuktiga luften som bär med sig hälsningar från jord och löv, vatten och himmel. Känna luftens kyla och vinden som ruskar liv i sömnig natur.

God morgon!

Bild från: http://farm3.static.flickr.com/2526/3915071189_5fa17f2d75.jpg

Ett val

Varför valde jag detta liv? Var det den kompakta trevnaden som mitt eget barndomshem utstrålade? Där hon satt, min egen mor, vid sin tekopp i det gula lampskenet och var för barnet den totala kärleken. Hur många gånger vände inte jag tillbaka för att en sista gång säga hejdå till henne innan skolvägens kalla morgon trängde fuktig genom mina kläder? Kanske var det där som jag började tänka att på samma älskande sätt skulle jag, lugnt och vänligt, ha frukosten färdig och famnen öppen på morgonen. Kanske, kanske något annat. Idag sitter jag själv vid frukostbordet och har samma obegränsade tid att lyssna till tankar och sagor som springer fram först efter en stunds samtal.

SvD har en artikelserie runt temat "hemmafru". Jag hoppas, mer än tror, att det blir givande.

Bild från: http://www.catholichomeandgarden.com/images/Aprons/Housewife%20in%20Apron%20Making%20Donuts%20with%20Children.jpg