Linjens vinkel

Ute steg solen sakta upp ur ett hav av blod. Eva satt inomhus, såg rakt in i dess rödglödgande födelse och drack sin kopp te. Vandrade med blicken från solen och längs med bordsskivans ådringar samtidigt som hon undrade om hon egentligen höll på att bli galen.

”Hur är det?” Erik satt på andra sidan och studerade henne. Hon ryckte på axlarna.

”Ingen verkar bry sig om lagarna som sakta dras åt kring människorna” Hon nickade menande åt tidningens rubrik om de nya lagförslagen. Erik tittade ner på rubriken.

”De kanske inte förstår, vana vid att kompromissa och halvljuga för att klara sig. Vägen lutar bara lite grann.”

”Ja, men lutningen är densamma hela tiden.” Hon bet sig i läppen och grimaserade ”De har dragit ut en vinkel och jag vill inte vara med när den linjen når målet. Det kommer vara väldigt långt ifrån vad de hävdar att de kämpar för.” Erik höjde på ena ögonbrynet, frågande.

”Vinkel. Vad menar du?”

”Tänk dig en triangel. I spetsen går två linjer ihop, överensstämmer i läge. Vinkeln som kommer att skilja dem mer och mer åt är olik för olika trianglar.” Eva höll upp fingrarna och visade i luften. ”Drar du ut dem tillräckligt långt så kommer linjerna överhuvudtaget inte kunna ses tillsammans. Avståndet kommer att vara för stort.” Hon sänkte fingrarna och tittade på honom.

”Jag förstår vad du menar och jag tror att du har rätt” Han tittade ner på tidningsrubriken igen, läste artikeln tyst under tiden som Eva åter tittade ut genom fönstret.

”Det här lagförslaget är ganska likt det som kom från England i förra veckan. Har du tänkt på det?” Eva nickade till svar.

”Liksom det som kom i Österrike för fyra månader sedan. Man skulle kunna tro att de har kommit överrens om något” Hon tystnade och nattens dröm kom åter för henne.

Överväldigande och tydlig var kartans detaljrikedom, där hon stod och lutade sig över axeln på en av männen. Med stigande obehag insåg hon att det var just detta lagförslag som de hade talat om. Sedan kom hon med ens ihåg att det hade varit någon eller något annat i rummet. Något skrämmande som verkade bli medveten om hennes närvaro och hade, med brinnande ögon, tittat åt hennes håll.

”De? Vilka ’de’ pratar du om?” Eriks fråga kastade Eva tillbaka till den kallnande tekoppen i hennes hand. Hon såg upp som nyvaken.

”De som bestämmer i olika länder” Erik nickade lite lugnt och vände sida i tidningen.

Eva såg på honom och undrade om hon vågade säga något om drömmen, den pockande känslan av att tiden höll på att rinna ut och den överväldigande klarsynthet som hade skrämt henne den sista tiden. Hon ville be honom att inte åka, utan vara hemma med henne denna dag. Vara en kropp i alla dessa drömmar, men hon satt stum och tyst.

Med en käck signal förkunnade Eriks mobil att det var dags för avfärd till jobbet. Han reste sig lite dröjande med blicken på henne.

”Mår du verkligen bra?” En plötslig ilning kom över henne. Hon tyckte sig se sig själv som överdriven och inbillningssjuk. Hon fick inte skrämma honom med sina sjuka drömmar. För det var allt var det var, drömmar tänkte hon tyst, men log mot honom.

”Jag mår bara bra. Lite trött, men inget farligt.”

Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008

Bild: http://blogs.trb.com/news/weather/weblog/wgnweather/111006_sunrise.jpg

Nötta själars hopp

Med längtan i en darrhänt famn
den river sönder,
blickar bak.

Den minnar barnets ljusa blick
då friden levde
I en doft.

Nötta efter år av kamp
vi längtar dit
Till ro igen

Den längtan är en sinnesvilla
grip den
och du faller

Svart är den längtans melodi
och svartare
dess slut

En blomma spröd växte upp
ur söndrad frid
och doftlöshet

Ur denna längtans mörka svalg
en blomma vit
finner väg.

Den viskar hopp och tillförsikt
om ro och frid
åt oss.

Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://templars.files.wordpress.com/2007/10/dem-hope-despair-l.jpg (Hope in the Prison of Despair by Evelyn De Morgan)

Jag tänker bättre när jag inte använder hjärnan

"Försök", sa mannen och lutade sig framåt mot sin unge åhörare
"Försök att inte tvinga din stackars hjärna till så mycket. Den klarar sig mycket bättre utan din tvångströja."

Mannen lutade sig tillbaka i stolen igen och studerade effekten under halvslutna ögonlock. Den unge mannen satt först gapande och stirrade på den andre, som om han inte trodde det han hörde. Han skrattade sedan till som om han först då förstod det interna skämtet.

"Du skämtar, alla som har sett dig agera vet att du inte menar allvar!" Den äldre lyfte på ena ögonbrynet och satt kvar lika orörlig som förut. Han slöt ögonen som om den yngres närvaro irriterade honom och började nynna på en melodi. Rummet blev tyst sånär på den sakta framvisslade melodin.

Den yngre mannen skruvade oroligt på sig och tittade ner på bordet mot vars skiva hans smala knän hela tiden skavdes.

"Vad menar du egentligen?" Den äldre slutade att vissla och öppnade ögonen.

"Ta in information och låt hjärnan bearbeta den utan att tvinga in den på spår som du själv anser är troliga." Den yngre såg skeptisk ut.

"Och det fungerar säger du?" Den äldre mannen log vänligt och pekade mot skrivbordet bakom sig.

"Låt oss göra ett experiment. I den översta lådan i mitt skrivbord finns det något, som jag fick häromdagen av en kusin i födelsedagspresent. Du skall få samma ledtrådar som jag fick och så ser vi hur du kommer fram till lösningen."

Den yngre lutade sig fram, slickade sig nervöst om läpparna och gjorde sig beredd att höra ledtrådarna.

"Ledtrådarna var från en psalm, kusinen är kristen, och löd: Led milda ljus... steg för steg"

Den yngre såg häpen ut och vandrade med ögonen runt i rummet. Han tittade bort mot skrivbordets stora låda och försökte fundera ut vad i all världen detta hade att göra med en detektiv och vad kunde han förvara i den lådan.

"Ljus" sa han långsamt "ett stearinljus. Det var förstås ett skämt?!" Den äldre började skratta lågt.

"Nej, nej! Det var inget skämt och det var inte ett ljus. Försök nu att totalt befria din hjärna på alla tankar runt mig och fokusera den på ledtrådarna. Släpp sedan lös hjärnan i associationer." Han lutade sig tillbaka, med leendet fortfarande på läpparna.

Den yngre mannen blundade och slappnade av. Innan han hade suttit i mer än två minuter så kom ett ord för honom 'pannlampa'. Han skakade på huvudet och öppnade ögonen med ett frågande uttryck.

"Nå?" Mannen mitt emot honom sa det långsamt.

"Det verkar helt knäppt, men ett ord kom ur ingenstans och det var... pannlampa!"

"Ja, det är rätt. Varför så skeptisk?" Den äldre reste sig och gick bort till skrivbordet. Låste upp lådan och där bredvid pistolen låg en... pannlampa.

"Jag fick det för att lättare kunna hitta ledtrådar när det är mörkt ute. Jag gillar ha båda händerna fria, som du vet." Han tog upp den och kastade över den till den andre som fångade den i ena handen.

"Det fungerade. Det fungerade, men jag har ändå svårt att tro på det." Han vände och vred på lampan samtidigt som han skakade på huvudet.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bilden är hämtad från: http://selfdivider.com/base/wp-content/uploads/2007/11/jean-arthur.jpg

Barnets seende ögon

En inspiratorisk resa med tankarna som vågor vilka bär mig framåt och uppåt. Aldrig neråt. Varför skriva när tankarna ändå är så olika? Vem kan veta vad som döljer sig bakom min hjärna? Den världen går inte att utforska, den världen är helt annorlunda. Där finns inga kartor eftersom landet ständigt ändras, förändras, förvillar den som vill ha kontroll. Leker kurragömma med den som älskar det enkla.

Vilket äventyr är inte min fantasi! Sedan jag var barn har jag levt med den. Först tänkte jag inte så mycket på den. Den var en självklar del av mig. Verkligheten är aldrig grå. Jag har aldrig förstått människor som hävdar detta. Gråheten är den mest spännande delen av verkligheten. Den suddar ut det vi kallar verklighet och låter oss få möjlighet att se rakt in i sagovärlden. När jag var liten bestämde jag mig för att aldrig bli sådär tråkigt vuxen. Jag skulle aldrig glömma sagoskimmret som sänker sig ner inför barnets ögon. Jag kan fortfarande gå ut i gråhetens fuktiga skimmer och stå helt stilla och vänta. Vänta på att sagovärlden sakta kryper fram från skuggorna.

Man måste stå helt stilla och vänta. Därför att vuxna skrämmer den med minsta lilla vink. Står man där och väntar krymper man sakta ner i storlek. Tiden står stilla mitt i universums virvlar och suget kommer. Det där suget som drar och sliter, milt och försiktigt. Som små, små armar. Runt, runt till dess att man är så liten att ingen kan bli rädd. Då kommer sagorna tasslande och viskande, som små sjungande röster från en urtid, en forntid långt bortom vår egen. Små tomtar tittar försiktigt fram bakom träden och letar efter den försvunna juvelen. Den där juvelen som älvadrottningen förlorade i sin årliga vårdans. Juvelen som bringar lycka och grönska när den sitter på hennes skimmrande panna, men fruktansvärd olycka över världen när den inte är där. Kanske vågar sig även de minsta av kända riddare fram. De som strider mot mardrömmarna hos barnen och vilka rider vita nattfjärilar. Av silvertrådar är deras vapen smidda och av silvertrådarnas klingande ljud är deras röster vävda. Har man riktig tur kan man kanske höra trädens egna röster mellan grenarnas vridningar. Mossornas tyngd får dem att låta likt porlande vatten och lavarna rör sig i takt till deras andetag. Så olikt och så likt. Allt kommer till liv och det är bara att stå och lyssna, vänta, låta ske. Det är svårt att slita sig från denna förtrollande stillhet. Att gå ut ur den och in i sig själv igen. Det är svårt att inte bli bergtagen och bortrövad. Det är svårt att acceptera sig som vuxen när man inte har tappat barnets seende ögon.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild 1: hämtad från:http://www.fantasyarts.net/images/changlings.jpg (av konstnären John Bauer, tror jag)
Bild 2 hämtad från:http://www.wilsonsalmanac.com/images1/midsummer_fairies_sm.jpg