Tiden som ges

– Sagan som kom ur den fullständiga stillheten –

Mörkret var mörker och en ljuv förlamning fick min kropp att tungt förlora all känsel. Vilande i tomheten hörde jag den första rösten viska sin saga. Som en tunn sidenslöja for den förbi mina slutna ögon och vidrörde ögonlocken. Och jag erfor för första gången hur det är att se.

Silvertrådarnas klockrena toner nådde mina stumma öron. Silvertrådar som sakta slog mot varandra i en fullständig stillhet. Genom deras skimrande slöja trädde en solnedgång fram.

Himmelen hade nästan slocknat helt och bortom de bortersta grantopparna kunde ett svagt ljus hälsa natten välkommen. Det var en otrolig djup himmel. Dess svärta fördjupades alltmer och sakta trädde fler och fler stjärnor fram till dess att de täckte hela kupolen. En kvinna stod, helt ensam och tyst och tittade mot stjärnorna. Likt ett barn stirrade hon in i oändligheten och lät sig trollbindas av dess ljus. Ingenting hände, utom att jag förnam en alltmer sugande känsla av att hon inte längre var i sig själv. Så trädde ut ur hennes inre en kaskad av svagt ljus. Ljuset formade sig till kvinnan själv och steg högt mot himmelens gnistrande hav. Och högt uppe i detta hav dansade figuren i fantastiska svävande former. Allt i takt till stjärnornas pulserande ljus. Kontrasten mellan den fullständigt stilla figuren på marken och den dansande figuren uppe i himmelen var slående. Omfamnad av mörkrets lugnande tystnad, likt barnet under täcket, stod figuren orörligt kvar. Och mörkret slöt sig åter.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://g.astrology.com/course/dreams/dreams_default.jpg

Förord

Härom natten låg jag i min säng.
En liten röst viskade i mitt öra.
När jag vände på huvudet,
ramlade jag ut i tomheten.

Rakt ut
Och ner
I den mjuka,
Sjungande,
Tomheten.
Tomheten som sjöng.

I denna sjungande tomhet, som sakta vaggade min domnande kropp, hörde jag alla dessa sagor. Som virvlande snöflingor i den svarta vinternatten, smalt de mot min varma kropp. De tjusade mig och förtrollade mig med små, viskande röster.”

Copyright (c) Helena Löfström 2008

Bild: http://farm3.static.flickr.com/2349/2090712062_a66cd982aa.jpg?v=0

Mylta

Jag satt idag och tittade i en användbar bok vid den här årstiden; en bok om saftning och syltning från 1943.

Boken avhandlar i hög grad av allvar konsten att konservera frukt och bär. Ingående redogörs för mineral-, äggvite- samt fettämnenas koncentration i frukten och bären. Idag skulle vi väl använda andra ord t ex protein istället för äggviteämnen och det vetenskapliga allvaret har bytts ut mot en lättsammare ton.

I lugn och ro läste jag om olika fascinerande sätt att kombinera smaker. Vad sägs om lingon och morotsmos? Allt var frid och fröjd.
Maken var i full färd med att göra morotsmarmelad, vilket gjorde min rofyllda stund i gungstolen tillsammans med en kopp te så mycket mer angenäm. Tilläggas kan att han igår förfärdigade (med lite hjälp) ett alldeles utsökt rågbröd.

Det var en perfekt söndag ända till dess att jag kom till ett konstigt ord; mylta.
Jämtlänningarna får skratta, men jag behövde gå till svenska akademins ordlista för att bli riktigt klok. Enligt den var det mos på hjortron.

Ok, tänkte jag, nu har jag hittat ett ny-gammalt ord inom kokkonsten för att göra mos på hjortron. Några snabba sökningar på Internet och jag fann att mylta, det var ett ord i Jämtland för hjortron. Allt heter något med 'mylta' enligt Wikipedia. T ex skall de mogna bären heta 'blötmylt'.

Därför förstår jag nu varför det står 'rå mylta' eller 'kokt mylta=myltgröt' i min kokbok.

Jag som trodde att människor i Sverige talade samma språk.

Den kvinnliga patienten

Läkaren tycktes skriva på i all oändlighet. Långsamt och noggrant fylldes pappret med regelbundna bokstäver. Kvinnan som satt framför honom sneglade nervöst på hans allvarsamma ansikte. Ljuset reflekterade pappret i de rektangulära glasögonen och fick ansiktet se hårt ut.

"Vad kan det vara?" funderade hon tyst och gick genom sina symptom några gånger. Det var många sjukdomar som hade liknande symptom och alla var allvarliga. Svetten började göra sig påmind igen i handflatornas fuktiga känsla.

Sekunderna hackade sakta fram på klockans svängda bana. Rummet var helt tyst sånär som det skrapande ljudet från läkarens penna. Ett ögonblick tittade han upp på henne, tyst, för att sedan rätta till glasögonen och fortsätta skriva.

"Ja..." han lade ner pennan och tittade rakt på henne, vek ihop pappret och gav henne det i handen.
"Jag är rädd för att det är en nästintill obotlig sjukdom du har." Hennes ögon vidgades av fasa. Snabbt fladdrade bilder av en kyrka och sörjande människor inom henne. Läkaren såg på henne och log en lugnt leende:
"Det är inte någon allvarlig sjukdom och behöver inte påverka din vardag om du följer mina råd." Han reste sig upp och räckte henne handen. Den var stor, varm och inte svettig som hennes egen. De följdes åt till dörren, där han gick vidare längs korridoren och hon åter till väntrummet.

Där segrade nyfikenheten över tålamodet och hon läste, med darrande händer, pappret.

"Sjukdom: Hypokondris hypokondris.
Nästintill obotlig sjukdom som ändå inte nämnvärt behöver påverka det dagliga livet.

Hålles bäst i schack med sockertabletter i rött och grönt, samt en daglig dos om ungefär en halvtimme där tankarna riktas mot annat än den egna personen."

Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://pro.corbis.com/images/42-15455930.jpg?size=572&uid=%7B28EE3E61-EFF5-4532-B037-F15C6ED8DBAD%7D