Jag tänker bättre när jag inte använder hjärnan

"Försök", sa mannen och lutade sig framåt mot sin unge åhörare
"Försök att inte tvinga din stackars hjärna till så mycket. Den klarar sig mycket bättre utan din tvångströja."

Mannen lutade sig tillbaka i stolen igen och studerade effekten under halvslutna ögonlock. Den unge mannen satt först gapande och stirrade på den andre, som om han inte trodde det han hörde. Han skrattade sedan till som om han först då förstod det interna skämtet.

"Du skämtar, alla som har sett dig agera vet att du inte menar allvar!" Den äldre lyfte på ena ögonbrynet och satt kvar lika orörlig som förut. Han slöt ögonen som om den yngres närvaro irriterade honom och började nynna på en melodi. Rummet blev tyst sånär på den sakta framvisslade melodin.

Den yngre mannen skruvade oroligt på sig och tittade ner på bordet mot vars skiva hans smala knän hela tiden skavdes.

"Vad menar du egentligen?" Den äldre slutade att vissla och öppnade ögonen.

"Ta in information och låt hjärnan bearbeta den utan att tvinga in den på spår som du själv anser är troliga." Den yngre såg skeptisk ut.

"Och det fungerar säger du?" Den äldre mannen log vänligt och pekade mot skrivbordet bakom sig.

"Låt oss göra ett experiment. I den översta lådan i mitt skrivbord finns det något, som jag fick häromdagen av en kusin i födelsedagspresent. Du skall få samma ledtrådar som jag fick och så ser vi hur du kommer fram till lösningen."

Den yngre lutade sig fram, slickade sig nervöst om läpparna och gjorde sig beredd att höra ledtrådarna.

"Ledtrådarna var från en psalm, kusinen är kristen, och löd: Led milda ljus... steg för steg"

Den yngre såg häpen ut och vandrade med ögonen runt i rummet. Han tittade bort mot skrivbordets stora låda och försökte fundera ut vad i all världen detta hade att göra med en detektiv och vad kunde han förvara i den lådan.

"Ljus" sa han långsamt "ett stearinljus. Det var förstås ett skämt?!" Den äldre började skratta lågt.

"Nej, nej! Det var inget skämt och det var inte ett ljus. Försök nu att totalt befria din hjärna på alla tankar runt mig och fokusera den på ledtrådarna. Släpp sedan lös hjärnan i associationer." Han lutade sig tillbaka, med leendet fortfarande på läpparna.

Den yngre mannen blundade och slappnade av. Innan han hade suttit i mer än två minuter så kom ett ord för honom 'pannlampa'. Han skakade på huvudet och öppnade ögonen med ett frågande uttryck.

"Nå?" Mannen mitt emot honom sa det långsamt.

"Det verkar helt knäppt, men ett ord kom ur ingenstans och det var... pannlampa!"

"Ja, det är rätt. Varför så skeptisk?" Den äldre reste sig och gick bort till skrivbordet. Låste upp lådan och där bredvid pistolen låg en... pannlampa.

"Jag fick det för att lättare kunna hitta ledtrådar när det är mörkt ute. Jag gillar ha båda händerna fria, som du vet." Han tog upp den och kastade över den till den andre som fångade den i ena handen.

"Det fungerade. Det fungerade, men jag har ändå svårt att tro på det." Han vände och vred på lampan samtidigt som han skakade på huvudet.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bilden är hämtad från: http://selfdivider.com/base/wp-content/uploads/2007/11/jean-arthur.jpg

Barnets seende ögon

En inspiratorisk resa med tankarna som vågor vilka bär mig framåt och uppåt. Aldrig neråt. Varför skriva när tankarna ändå är så olika? Vem kan veta vad som döljer sig bakom min hjärna? Den världen går inte att utforska, den världen är helt annorlunda. Där finns inga kartor eftersom landet ständigt ändras, förändras, förvillar den som vill ha kontroll. Leker kurragömma med den som älskar det enkla.

Vilket äventyr är inte min fantasi! Sedan jag var barn har jag levt med den. Först tänkte jag inte så mycket på den. Den var en självklar del av mig. Verkligheten är aldrig grå. Jag har aldrig förstått människor som hävdar detta. Gråheten är den mest spännande delen av verkligheten. Den suddar ut det vi kallar verklighet och låter oss få möjlighet att se rakt in i sagovärlden. När jag var liten bestämde jag mig för att aldrig bli sådär tråkigt vuxen. Jag skulle aldrig glömma sagoskimmret som sänker sig ner inför barnets ögon. Jag kan fortfarande gå ut i gråhetens fuktiga skimmer och stå helt stilla och vänta. Vänta på att sagovärlden sakta kryper fram från skuggorna.

Man måste stå helt stilla och vänta. Därför att vuxna skrämmer den med minsta lilla vink. Står man där och väntar krymper man sakta ner i storlek. Tiden står stilla mitt i universums virvlar och suget kommer. Det där suget som drar och sliter, milt och försiktigt. Som små, små armar. Runt, runt till dess att man är så liten att ingen kan bli rädd. Då kommer sagorna tasslande och viskande, som små sjungande röster från en urtid, en forntid långt bortom vår egen. Små tomtar tittar försiktigt fram bakom träden och letar efter den försvunna juvelen. Den där juvelen som älvadrottningen förlorade i sin årliga vårdans. Juvelen som bringar lycka och grönska när den sitter på hennes skimmrande panna, men fruktansvärd olycka över världen när den inte är där. Kanske vågar sig även de minsta av kända riddare fram. De som strider mot mardrömmarna hos barnen och vilka rider vita nattfjärilar. Av silvertrådar är deras vapen smidda och av silvertrådarnas klingande ljud är deras röster vävda. Har man riktig tur kan man kanske höra trädens egna röster mellan grenarnas vridningar. Mossornas tyngd får dem att låta likt porlande vatten och lavarna rör sig i takt till deras andetag. Så olikt och så likt. Allt kommer till liv och det är bara att stå och lyssna, vänta, låta ske. Det är svårt att slita sig från denna förtrollande stillhet. Att gå ut ur den och in i sig själv igen. Det är svårt att inte bli bergtagen och bortrövad. Det är svårt att acceptera sig som vuxen när man inte har tappat barnets seende ögon.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild 1: hämtad från:http://www.fantasyarts.net/images/changlings.jpg (av konstnären John Bauer, tror jag)
Bild 2 hämtad från:http://www.wilsonsalmanac.com/images1/midsummer_fairies_sm.jpg

Tiden som ges

– Sagan som kom ur den fullständiga stillheten –

Mörkret var mörker och en ljuv förlamning fick min kropp att tungt förlora all känsel. Vilande i tomheten hörde jag den första rösten viska sin saga. Som en tunn sidenslöja for den förbi mina slutna ögon och vidrörde ögonlocken. Och jag erfor för första gången hur det är att se.

Silvertrådarnas klockrena toner nådde mina stumma öron. Silvertrådar som sakta slog mot varandra i en fullständig stillhet. Genom deras skimrande slöja trädde en solnedgång fram.

Himmelen hade nästan slocknat helt och bortom de bortersta grantopparna kunde ett svagt ljus hälsa natten välkommen. Det var en otrolig djup himmel. Dess svärta fördjupades alltmer och sakta trädde fler och fler stjärnor fram till dess att de täckte hela kupolen. En kvinna stod, helt ensam och tyst och tittade mot stjärnorna. Likt ett barn stirrade hon in i oändligheten och lät sig trollbindas av dess ljus. Ingenting hände, utom att jag förnam en alltmer sugande känsla av att hon inte längre var i sig själv. Så trädde ut ur hennes inre en kaskad av svagt ljus. Ljuset formade sig till kvinnan själv och steg högt mot himmelens gnistrande hav. Och högt uppe i detta hav dansade figuren i fantastiska svävande former. Allt i takt till stjärnornas pulserande ljus. Kontrasten mellan den fullständigt stilla figuren på marken och den dansande figuren uppe i himmelen var slående. Omfamnad av mörkrets lugnande tystnad, likt barnet under täcket, stod figuren orörligt kvar. Och mörkret slöt sig åter.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://g.astrology.com/course/dreams/dreams_default.jpg

Förord

Härom natten låg jag i min säng.
En liten röst viskade i mitt öra.
När jag vände på huvudet,
ramlade jag ut i tomheten.

Rakt ut
Och ner
I den mjuka,
Sjungande,
Tomheten.
Tomheten som sjöng.

I denna sjungande tomhet, som sakta vaggade min domnande kropp, hörde jag alla dessa sagor. Som virvlande snöflingor i den svarta vinternatten, smalt de mot min varma kropp. De tjusade mig och förtrollade mig med små, viskande röster.”

Copyright (c) Helena Löfström 2008

Bild: http://farm3.static.flickr.com/2349/2090712062_a66cd982aa.jpg?v=0