Wednesday, August 20, 2008

Barnets seende ögon


En inspiratorisk resa med tankarna som vågor vilka bär mig framåt och uppåt. Aldrig neråt. Varför skriva när tankarna ändå är så olika? Vem kan veta vad som döljer sig bakom min hjärna? Den världen går inte att utforska, den världen är helt annorlunda. Där finns inga kartor eftersom landet ständigt ändras, förändras, förvillar den som vill ha kontroll. Leker kurragömma med den som älskar det enkla.

Vilket äventyr är inte min fantasi! Sedan jag var barn har jag levt med den. Först tänkte jag inte så mycket på den. Den var en självklar del av mig. Verkligheten är aldrig grå. Jag har aldrig förstått människor som hävdar detta. Gråheten är den mest spännande delen av verkligheten. Den suddar ut det vi kallar verklighet och låter oss få möjlighet att se rakt in i sagovärlden. När jag var liten bestämde jag mig för att aldrig bli sådär tråkigt vuxen. Jag skulle aldrig glömma sagoskimmret som sänker sig ner inför barnets ögon. Jag kan fortfarande gå ut i gråhetens fuktiga skimmer och stå helt stilla och vänta. Vänta på att sagovärlden sakta kryper fram från skuggorna.

Man måste stå helt stilla och vänta. Därför att vuxna skrämmer den med minsta lilla vink. Står man där och väntar krymper man sakta ner i storlek. Tiden står stilla mitt i universums virvlar och suget kommer. Det där suget som drar och sliter, milt och försiktigt. Som små, små armar. Runt, runt till dess att man är så liten att ingen kan bli rädd. Då kommer sagorna tasslande och viskande, som små sjungande röster från en urtid, en forntid långt bortom vår egen. Små tomtar tittar försiktigt fram bakom träden och letar efter den försvunna juvelen. D
en där juvelen som älvadrottningen förlorade i sin årliga vårdans. Juvelen som bringar lycka och grönska när den sitter på hennes skimmrande panna, men fruktansvärd olycka över världen när den inte är där. Kanske vågar sig även de minsta av kända riddare fram. De som strider mot mardrömmarna hos barnen och vilka rider vita nattfjärilar. Av silvertrådar är deras vapen smidda och av silvertrådarnas klingande ljud är deras röster vävda. Har man riktig tur kan man kanske höra trädens egna röster mellan grenarnas vridningar. Mossornas tyngd får dem att låta likt porlande vatten och lavarna rör sig i takt till deras andetag. Så olikt och så likt. Allt kommer till liv och det är bara att stå och lyssna, vänta, låta ske. Det är svårt att slita sig från denna förtrollande stillhet. Att gå ut ur den och in i sig själv igen. Det är svårt att inte bli bergtagen och bortrövad. Det är svårt att acceptera sig som vuxen när man inte har tappat barnets seende ögon.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild 1: hämtad från:http://www.fantasyarts.net/images/changlings.jpg (av konstnären John Bauer, tror jag)
Bild 2 hämtad från:http://www.wilsonsalmanac.com/images1/midsummer_fairies_sm.jpg

7 comments:

RUDIE said...

Så fint du skriver.
Men bak alt det vakre så er det også et viktig budskap. Det får meg til å minne om en av mine yndlingssanger "Belive" av Josh Groban http://www.youtube.com/watch?v=vDoRPbsfJE0 . Eller Narnia.

Takk for påminnelsen! :)

Helena said...

Rudie,
Det var roligt att du poängterade att det fanns ett budskap.Var lite orolig att det inte fanns något alls i texten. Den är nämligen skriven i ett sträck utifrån min egen person (det var en uppgift från den förra kursen jag gick) och beskriver den fantasivärld som ligger så nära det vi kallar verklighet.

pontusl said...

Vill bara tacka!

Helena said...

Pontus l,
välkommen och varsågod! :)

Anonymous said...

Hej,

"Det är svårt att acceptera sig som vuxen när man inte har tappat barnets seende ögon."

Fint skrivet. Det är något av det vackraste jag vet. Att se världen som ett barn. Barnatro.

Det är lätt att man trasslar in sig i teknikaliteter som vuxen. Brukar ofta åka gungbräda mellan hjärnans skeptiska tolkningar och hjärtats "seende ögon".

-Tobias J.

Helena said...

Tobias J,
välkommen om du inte hört det tidigare :) !

Ja, det är lätt att som vuxen hamna på den gungbrädan.
Tack för påminnelsen!

Anonymous said...

Tack för välkomsthälsningen,

Ja visst är det så, att det finns en fantasivärld alldeles intill verkligheten. Ibland känns den så nära... så nära. Och ibland så oändligt långt borta.

Det är något overkligt med ord.

-Tobias J.