Wednesday, November 11, 2009

Den minimalistiska fåfängan


Sakta reste sig fullmånen ur horisontens täcke. En av dess strålar letade sig in genom fönstret i ett ensamt hus. Den föll på morgonrocken i kimonomodell, som hängde över en av stolparna till en pudergrå himmelsäng. Ett ungt par sov djupt i sängen.
”Se på mig, så jag skimrar!” Kimonon kråmade sig i silverljuset. Försiktigt hakade den loss från stolpen och flöt ut över trägolvets nötta plankor. ”Se så guldet och det blåa framhäver varandra!” De breda ärmarna rörde sig sakta i välbehag och skärpet flöt ut i vågor.
Ett klirrande och gruffande ljud hördes nerifrån golvet, bredvid den gråmålade brudkistan.
”Hör på henne! Ett passande namn vore ’Nattens fåfänga’!” De båda hantlarna slog emot varandra och skrattade lågt. Kimonon utstötte ett förnärmat ljud och flöt fram till den stora, förgyllda spegeln.
”Ni vet inte av någon förfining! Jag är däremot skapad lätt och mjukt glänsande för att förgylla och framhäva skönhet, smidighet.” Kimonon kråmade sig framför spegeln.
”Hör du!?” Den mer vältaliga av hantlarna slog till den andre igen med ett ljudligt klirrande läte. ”Hon verkar ha glömt något.” Den rullade ut på golvet mot spegeln. ”Vem är det som egentligen fixar till den där smidigheten, tror du? Utan oss hade alla förlossningarna satt sina spår. Hon hade behövt sätta snörning i dig!” Kimonon drog åt sig sitt skärp och flöt snabbt upp på kistans lock.
”Du skulle bara våga köra över skärpet! Kom ihåg att jag är en present från Honom när han var i Kina!”
”Ha, vi är lika mycket present och dessutom gjorda i Kina! Vad var det hon önskade sig senast i födelsedagspresent? Hantlar! Vi ger energi till att fixa i ordning det här stället. För bara fem år sedan var hela trädgården igenvuxen och nu, bland annat tack vare oss, sträcker en härlig parkliknande trädgård ut sig runt huset!”
”Jag är inköpt för att jag är klassisk, bär på kultur och skönhet, i motsats till er. Mitt uppdrag är att förgylla en stund på kvällen, kanske med en god bok eller framför filmduken.” Kimonon drog skärpet närmre och sträckte sig efter månens smekande stråle.
”Det kommer en dag då du blir trasig och sliten. Den dagen är inte långt borta med de där tvillingflickornas lystna blickar på dig. Då kommer du hamna som allt annat skräp i det här huset; förpackat och skickat till återvinning. Vi däremot klarar ett helt livs slitande.” Kimonon utstötte ett litet skri vid tanken på återvinningspåsarnas öde.
”Vänta bara, jag har minsann hört henne prata om att skaffa sig en skivstång. Ni kommer bara ligga på botten av brudkistan och samla damm som de där fjantiga, blå småhantlarna.” Vid de sista orden blev det väldig uppståndelse i kistan och småhantlarna försökte grälande ta sig ut genom att banka av locket.
”Sam är det du? Är du rädd nu igen?” Kvinnan reste sig upp ur sängen och gick ut till det angränsande rummet, men kom snart tillbaka.
”Hängde jag inte upp kimonon?” Hon böjde sig ner, tog upp kimonon som låg över kistlocket och hängde upp den. Med en suck sjönk hon ner i sängen och somnade om.
Månstrålen gled över hantlarna och fick dem att glimma likt silver. Som om den ville visa att visst fanns det skönhet även i dem.

Thursday, October 22, 2009

Vaccinerad- dag tre


Måste slänga ut en post om den omdebatterade vaccineringen. Då jag råkar hamna i riskgrupp, har jag nu vaccinerat mig. I måndags för att vara exakt. Spruta rakt in i axelmuskeln som inte gjorde ont, trots sköterskans varning om att den kunde göra ont.
Muskeln ömmade dagen efter, vilket inte är konstigt, men inte något annat. Ungefär som ordentlig träningsvärk. Igår släppte sakta spänningen och idag är jag helt som vanligt igen. Med andra ord behöver man inte alls bli sjuk av vaccinet, som vissa tidningar gillar att framställa saken. Stelkrampssprutan blir man rejält öm av och den är betydligt mer obehaglig att ta.

Äta gräs!

En liten flicka blev arg, mycket arg, på sina äldre bröder. Vilka, enligt hennes uppfattning, var så dumma så hon skulle rymma hemifrån. Sagt och gjort, den lilla flickan gick sin väg tvärs över åkrarna. Då ropade hennes bröder att det inte fanns någon mat därute och att hon följdaktligen skulle svälta ihjäl. Den mycket arga flickan svarade att hon minsann kunde äta gräs, satte sig ner på åkern och började tugga. Det blev för mycket för de överbeskyddande bröderna. Under vilda protester släpade de henne tillbaka hela vägen och presenterade en liten, skrikande och väldigt smutsig lillasyster för sin mamma.

Idag sådär 1 ½ år senare blossade diskussionen upp om hon verkligen hade ätit gräs och i sådana fall skulle kunna kallas för ko. Den ene brodern tyckte så, flickan hävdade att hon bara hade försökt äta och därför kom undan ko-anklagelsen.

Intressanta frukostdiskussioner, eller hur?

Thursday, October 8, 2009

Rolig blogg om träning

Svenska Dagbladet om Mamma Boot CampEftersom jag själv har fem barn, däribland ett tvillingpar och dessutom är intresserad av träning, blev jag så glad när jag upptäckte den här bloggen. Det är en fitnessblogg för mammor, skriven av en kvinna med tre barn och tvillingar på väg.


Saturday, October 3, 2009

Fira i dagarna tre

DH fyller år på måndag av alla tråkiga dagar. Eftersom vi är bortbjudna på söndagen först till middag och sedan till en annan födelsedag, fick firandet läggas till idag. Sedan tänker jag fira honom med lite extra god middag på måndag också. Det blir således födelsedagsfiranden i dagarna tre här hemma. Behöver jag tillägga att barnen tycker det är toppen?

Nåväl, DH och jag hade tänkt börja dagen lugnt med något så ovanligt i en fembarnsfamilj som sovmorgon. Vi sov, men barnen var i andra tankar. Äldste sonen väckte de andra och organiserade en överraskning. Klockan halv åtta stegade alla fem in i sovrummet och på givet kommando sjöng de 'ja må han leva'. Därefter lades gåvor ner: en egenhändigt gjort stenyxa (kanske är de där buggarna i datorn verkliga små elaka kryp?), en lerkula till förströelse, en fin kastanj och några teckningar. Därefter skyndade de sig ner för att ordna frukosten. Jag smög efter för att se till så att ingen tände ljus utan vuxens närvaro och ingen ens försökte sig på att hantera varma drycker.

Ibland är det så underbart att vara förälder.

Tuesday, August 18, 2009

Karaktärsidé Elinda


”Är jag galen eller kanske bara annorlunda”, frågade Elinda sig ofta. Hon hade inte högt på proven. Okej, hon kunde anstränga sig och plugga och få högt på proven, hon hade prövat, men det var som om att skära henne i småbitar. Bleka verkligheten till en snömossörja. Hon visste att det där gick för många andra att göra, vara duktig. Men duktigheten var värre än värst. Den gick inte att närma sig utan att man blev till en grå stenstaty och krossades.
Vad var det där som förde Elinda utanför allt annat, som fick henne att förlora sig i världar som inte fanns, lösa problem som hon inte borde lösa och ändå bara vara den där medelmåttan. Den där gråa lilla flickan... Lilla och lilla. Elinda kom på sig själv med att referera till en elva års flicka när hon tänkte på sig själv. Men, nu var hon nästan tjugo och skulle ta studenten. Friheten hägrade, men vad för slags frihet? En annan skola, en annan korvstoppning utan tanke och bara rätta tankar som fick ljuda i korridorerna.

Elinda lyfte upp den engelska tidningen och började bakifrån, läsande den upp och ner. Hjärnan arbetade och hon kände hur lugnet kom tillbaka.
"Varför hetsa upp sig", frågade hon sig själv "Varför inte skapa en fullständigt verklighet inom mig och så låtsas att jag är en människa på utsidan. Jag kan alltid fortfarande vara en utomjording och bortbyting på insidan. "
"Det enda som är viktigt är att inte avslöja sig själv, att verka så normal och glättigt mänsklig som alla andra."
”Det är synd om människorna, de är så låsta i sina egna irrande labyrinter och hittar inte ut genom dem. Alla är som öppna böcker, läs i dem och du hittar deras innersta. Kanske är även jag sådan, som de, som människorna.”
Elinda funderade en stund. Hur kunde hon veta vad andra tänkte, kanske var de lika konstiga inför varandra som hon? Tänk om hela mänskligheten bestod av främlingar, ickemänniskor med mänskliga masker. Där små rädda och förtorkade varelser gömde sig bakom maskerna av glättighet. Elinda gillade tanken. Den målade upp en roande bild av förvirrade människor, som alla var som hon. Hur skulle hon kunna se om de hade något bakom masken? Ögonen borde avslöja något. Orden borde ge ekon från en annan värld, men ingen annan hade hittills visat det minsta på att inneha något annat än ren mänsklighet. Kanske var de bara skickligare än henne, kunde så helt gå upp i att vara människa, så att de blev människor.
”Löjligt”, tänkte Elinda för sig själv. ”Det är löjligt, jag är ju en människa och borde känna mig hemma hos dem. Varför är jag då så främmande inför dem. Varför kan jag inte dela deras värld, utan bara tänka andra saker och säga saker som andra blir så chockade över?” Hon böjde sig djupt över sin tidning och låtsades som om artikelns intresserade henne oerhört.
I själva verket flög orden förbi som bin ur en bikupa. Osammanhängande och klagande över hennes bristande uppmärksamhet.
"Det går inte, tänkte hon. Jag måste ta tag i mig själv och inse att jag är en del av dem. En del av de där. Människorna. Det är synd om människorna. Och jag kommer inte härifrån förren även jag glömt min bakgrund och blivit en av dem."
"Absurd kallar de mig. Absurd humor och annorlunda. Det är okej, för jag vill vara den jag är helt ut. Vissa kallar mig genial, andra bara en grå kvinna i massorna av andra. Jag är ingetdera. Jag är jag, mig själv i en brusande och virvlande värld. En värld där det gäller att se upp och fånga löven som virvlar runt, dofterna som omger oss och se ut ur bubblan av materia och bortom den."
"Ack ja, jag en bortbyting bland kvinnor, bland människors barn! Låt mig löpa ut i skogen som ett vilt djur och söka mina fränder bland dem som kan se längre."

Thursday, May 28, 2009

Ledarskap?


Läser just nu en kurs i ledarskap, där ledarskapet verkar vara en bristvara. Skratta inte nu, för det är allvar. Första dagen var ett enda virrvarr med olika inlämningsdatum, företrädesvis på helgerna. Ansvariga lärare svarade inte på studenternas förfrågningar om vad som gällde och jag funderade allvarligt på att hoppa av kursen. Vad är det för mening med en kurs i ledarskap, utan ledarskap? Sedan slog mig tanken att de kanske ville utveckla våra ledartalanger genom att visa på dåligt ledande.

Efter en vecka var de värsta datummissarna utredda, vilket bland annat berodde på att gamla datum låg ute tillsammans med nya datum. Den ansvarige läraren skrev snällt och sa att hon varit borta i tjänsten, utan internetuppkoppling och därför inte kunde svara på frågorna innan.

Under tiden ansågs vi sätta fart med två tentamen på samma gång, samt obligatoriska forum... Vi hade blåslampan på oss hela tiden. Deadline skall hållas på minuten annars läses de inte, ett visst antal bra inlägg göras per vecka annars blir det att göra om forumet osv.

Nu till det sista och kanske mest jobbiga. Efter allt detta slit, bland annat att bara ta reda på när de viktiga datumen för inlämnande av tentamen är, får vi inte reda på resultaten förren 18 juni! Första tentamen var inne 18 maj klockan 8:00. Dessutom ges inte några omtentamentillfällen innan augusti.  Flera studenter har försökt lite snällt att påpeka våra rättigheter, men de skyfflas undan med att "så här har vi bestämt det".
De ansvariga lärarna har satt det officiella examinationsdatumet på kursen till den 5/6, fast deadline för sista tentamen är den 6/6. Ni har inte läst fel, deadline är på en helgdag och det officiella examinationsdatumet en dag tidigare. 

Nu sitter jag med en uppgift i att hantera något som upphovsmannen inte ansåg vara en modell, som en konkret modell...

Thursday, May 14, 2009

Skrik om du är människa! Beat


Jag undrade tidigare om jag skulle skrika ifall jag såg en död människa. Det var en slags dold undran. Om jag skulle vara en av de som äcklade och med avsky skrek när döden snubblade över tårna, om jag skulle vara en människa. Igår fick jag svaret.

Jag skulle köpa några ägg av grannen och gick hela vägen med korgen i handen. De gamla äggkartongerna gled om varandra i korgen och verkade dansa till mina steg. Förväntan fyllde luften med björklövens dofter och jag fyllde lungorna med dess berusande leenden. Ljuset från små gröna löv ovanför mitt huvud fick mig att le. En krök, en backe, en till krök och så var jag där. Redan på avstånd såg jag hönsen som vita bollar och tuppen med sin färgkarta spridd över stjärtfjädrarna. Så vardagligt och så annorlunda för att vara idag.

Det var egentligen först när jag gick runt hörnet av huset som jag såg blodet för första gången. Det rann nedför stentrappan och bildade en pöl på marken. Den söta bloddoften passade inte i den annars knispriga naturens glädje. Som från en liten källa kom det hela tiden nytt blod från glipan under dörren.

Vad kände jag? Jag borde nog skriva att jag kände avsmak, rädsla och äckel, men det gjorde jag inte. En slags darrande nyfikenhet fick mig att öppna dörren, eller försöka öppna dörren. Något låg ivägen och jag antog med en slags automatisk saklighet att det nog var Erik som låg på andra sidan.

”Erik, hör du mig?” Frågade jag sakta samtidigt som jag försökte pressa upp dörren. Men inget hördes från den tunga mannen. Efter en stund gav jag upp och gick en bit från trappan. Bloddoft är inte smakligt och doftens intensitet fick mig lätt illamående. Jag halade upp mobilen och larmade SOS. De lovade skicka en ambulans och en polisbil inom kort. Jag frågade om jag skulle ta mig in genom fönstret för att se om hans liv gick att rädda. Jag blev avrådd eftersom man inte kunde utesluta brott.

För mig var det självklart var som hade hänt och, ja, jag visste att det var ett brott som skett, men varför inte se om livet gick att rädda, även om det nog var för sent med tanke på blodpölens storlek.

Fönstret i sovrummet var öppet med ett flugnät i. Genom att puffa på rätt ställe fick jag loss flugfönstret och kröp in. Han, mördaren, var med all sannolikhet fortfarande i huset. Det var ett lugnt antagande och jag visste att han kunde bli agggressiv, men det var inte något som skrämde mig för stunden. Jag kröp alltså in genom fönstret och befann mig i Eriks sovrum. Snabbt gick jag genom vilka gömställen som fanns i det lilla huset och bestämde mig för att säkraste vägen var genom den lilla korridoren till köket. Jag gick långsamt och lätt bullrigt, väl medveten om faran jag utsatte mig för. När jag till slut såg Eriks tunga kropp ligga med ansiktet neråt framför dörren skrek jag inte. I en två sekunder kände jag en slags besvikelse över min omänsklighet glida nedför mitt ansikte. Jag borde ha skrikit. Bevisat min mänsklighet i starka känslor, men jag var tyst. 

Doften var oerhört mycket starkare av blod här, nästan en stank. Jag stack näsan i tröjan vid armbågen för att mildra lukten och gick fram till kroppen av någon jag känt så länge. Pulsen var borta och blodet började levra sig runt omkring huvudet. Det fanns inget att göra. Jag bad en bön, eftersom jag visste att så hade han velat ha det och vände för att gå ut.

Det var då som dunsen från någon som hoppade ut genom fönstret hördes, samt en tillhörande svordom. Jag tänkte lättad, att nu stack han och jag slapp vittna om att jag såg honom i alla fall. Jag hoppade ut samma väg och lyckades undvika rosenbusken vilken den föregående gästen använt som stötdämpande matta.

Jag satt där på gräsmattan och drog djupa andetag av den syrerika luften. Plockade en påsklilja och andades in dess doft som en slags blockerare mot den stank som jag upplevt innan. Det fungerade hyffsat. På något sätt var jag glad åt att jag inte såg Eriks ansikte. Alla som sett döda hade sagt mig att de ser helt främmande ut i ansiktet och jag ville inte se på han ansikte som en främling. Det var på något sätt en slags vanvördighet över det hela. Men, å andra sidan var det bara en kropp, ett lik, som naturen höll på att bearbeta för att snabbt bryta ner.

Efter en evighet dök det upp en ambulans och en polisbil med sirenerna på. Jag kunde inte låta bli att le och tänka mig alla grannars häftiga nyfikenhet över denna händelse. Jag visade dem på blodpölen och hur de kunde komma in. Effektivt blev jag sedan förhörd och fick lämna både fingeravtryck och DNA-prov så att mina inte skulle förväxlas med förövarens. Efter en skarp tillrättavisning för att jag gick in i ett hus där jag misstänkte att det fanns en mördare, kunde jag gå hem. Det vill säga, efter att ambulanspersonalen några gånger försökt trösta mig och lägga på mig en helt onödig filt. Jag fick förklara mycket tydligt att jag inte var upprörd, innan filten togs av och förbryllande blickar mötte mig.

Jag hade lust att ge dem lite till, joddla eller skratta högt, men jag såg framför mig tvångströja och akutpsyk nästa, så jag lät bli. Tog min stackars tomma korg och övervägde tanken att vara utan sockerkakan, men bestämde mig sedan för att ta bilen till närmaste affär sju kilometer bort. Inte så värst bra för miljön, men jag kanske skulle kunna göra något annat på vägen. Med korgen studsande mot mina ben gick jag funderande hem. Lite dåligt samvete hade jag nog. Hade jag kunnat ingripa och förhindra det här?

Copyright (c) Helena Löfström 2009

Bild: http://media.ksfy.com/images/spring+flowers2.jpg

Sunday, May 3, 2009

Jag är en pytteliten babian!



Jag känner mig lätt knäpp idag. En ytterst tråkig hemtentamen skall in. Skuggboxas med frestelsen att skriva nonsens och se vad som händer.

Funderar på att stämma in med minste pojken som taktfast och med bestämda steg traskar runt köksön, trallande:  "Jag är en pytteliten babian!" 


Friday, February 27, 2009

Vårljus


Så är man nästan ute ur influensan med dithörande förkylning och allmän trötthet. Sagorna ligger och gnager på mitt medvetande dag och natt, men jag kan inte gå dit och titta på dem. De nästan hotar mig, liknande blomman i "Little shop of horrror"

"Fed me!" skrek blomman och "Skriv mig!" Skriker sagorna. Därför vågar jag inte öppna dokumenten. De får ligga och svälta till dess de är så veka att jag vågar se dem i ögonen och sakta skära ut dem ur formen. Putsa dem och visa upp dem.

Bild: http://www.boston.com/ae/movies/blog/little_shop_horrors_xl_01.jpg

Wednesday, January 21, 2009

Fatalt misstag


Skulle göra något roligt av tråkiga apelsiner. Vad finns väl som biter apelsinkräm en kall vinterdag med förkylda barn? Inget var min tanke. Okej sorbet, men det är kallt. Kräm kan serveras varm. Förkylda barn som varit ute och kastat snöbollar vill inte ha något kallt när de redan fryser om fingrarna.

Jag gjorde ett misstag. Ett jättestort misstag. Jag lade i för mycket potatismjöl. Krämen blev till slajm.
Barnen blev förtjusta. De kleggade och smaskade. Jag försökte bara se bort fram till dess att äldste pojken förtjust utropade
"Titta, vi har fått ätbart slajm till efterrätt! Häftigt!" och lät 'krämen' hänga från skeden.

Jag fick kväljningar och avlägsnade mig snabbt ut ur rummet. Apelsinkräm kommer inte serveras i det här huset på ett tag framöver.

Friday, January 2, 2009

En vacker vinterdag


Vi gick ut bakom ladan och ned till den lilla frusna dammen, där luftbubblorna frusit till vita prickar under isen.

Solen sken genom isen ner på de gröna vattenväxternas blad. Frosten hängde på grenar och gräs. Plötsligt kom det flygande tolv vita svanar på den klarblåa himmelen.

Tyvärr verkar skärpan försvunnit när jag laddade upp den på bloggen. Klicka på bilderna så får ni upp dem i större storlek och med bättre skärpa.

Bilder: Copyright (c) Helena Löfström 2009