Sakta reste sig fullmånen ur horisontens täcke. En av dess strålar letade sig in genom fönstret i ett ensamt hus. Den föll på morgonrocken i kimonomodell, som hängde över en av stolparna till en pudergrå himmelsäng. Ett ungt par sov djupt i sängen.
”Se på mig, så jag skimrar!” Kimonon kråmade sig i silverljuset. Försiktigt hakade den loss från stolpen och flöt ut över trägolvets nötta plankor. ”Se så guldet och det blåa framhäver varandra!” De breda ärmarna rörde sig sakta i välbehag och skärpet flöt ut i vågor.
Ett klirrande och gruffande ljud hördes nerifrån golvet, bredvid den gråmålade brudkistan.
”Hör på henne! Ett passande namn vore ’Nattens fåfänga’!” De båda hantlarna slog emot varandra och skrattade lågt. Kimonon utstötte ett förnärmat ljud och flöt fram till den stora, förgyllda spegeln.
”Ni vet inte av någon förfining! Jag är däremot skapad lätt och mjukt glänsande för att förgylla och framhäva skönhet, smidighet.” Kimonon kråmade sig framför spegeln.
”Hör du!?” Den mer vältaliga av hantlarna slog till den andre igen med ett ljudligt klirrande läte. ”Hon verkar ha glömt något.” Den rullade ut på golvet mot spegeln. ”Vem är det som egentligen fixar till den där smidigheten, tror du? Utan oss hade alla förlossningarna satt sina spår. Hon hade behövt sätta snörning i dig!” Kimonon drog åt sig sitt skärp och flöt snabbt upp på kistans lock.
”Du skulle bara våga köra över skärpet! Kom ihåg att jag är en present från Honom när han var i Kina!”
”Ha, vi är lika mycket present och dessutom gjorda i Kina! Vad var det hon önskade sig senast i födelsedagspresent? Hantlar! Vi ger energi till att fixa i ordning det här stället. För bara fem år sedan var hela trädgården igenvuxen och nu, bland annat tack vare oss, sträcker en härlig parkliknande trädgård ut sig runt huset!”
”Jag är inköpt för att jag är klassisk, bär på kultur och skönhet, i motsats till er. Mitt uppdrag är att förgylla en stund på kvällen, kanske med en god bok eller framför filmduken.” Kimonon drog skärpet närmre och sträckte sig efter månens smekande stråle.
”Det kommer en dag då du blir trasig och sliten. Den dagen är inte långt borta med de där tvillingflickornas lystna blickar på dig. Då kommer du hamna som allt annat skräp i det här huset; förpackat och skickat till återvinning. Vi däremot klarar ett helt livs slitande.” Kimonon utstötte ett litet skri vid tanken på återvinningspåsarnas öde.
”Vänta bara, jag har minsann hört henne prata om att skaffa sig en skivstång. Ni kommer bara ligga på botten av brudkistan och samla damm som de där fjantiga, blå småhantlarna.” Vid de sista orden blev det väldig uppståndelse i kistan och småhantlarna försökte grälande ta sig ut genom att banka av locket.
”Sam är det du? Är du rädd nu igen?” Kvinnan reste sig upp ur sängen och gick ut till det angränsande rummet, men kom snart tillbaka.
”Hängde jag inte upp kimonon?” Hon böjde sig ner, tog upp kimonon som låg över kistlocket och hängde upp den. Med en suck sjönk hon ner i sängen och somnade om.
Månstrålen gled över hantlarna och fick dem att glimma likt silver. Som om den ville visa att visst fanns det skönhet även i dem.
