Tiden som ges

– Sagan som kom ur den fullständiga stillheten –

Mörkret var mörker och en ljuv förlamning fick min kropp att tungt förlora all känsel. Vilande i tomheten hörde jag den första rösten viska sin saga. Som en tunn sidenslöja for den förbi mina slutna ögon och vidrörde ögonlocken. Och jag erfor för första gången hur det är att se.

Silvertrådarnas klockrena toner nådde mina stumma öron. Silvertrådar som sakta slog mot varandra i en fullständig stillhet. Genom deras skimrande slöja trädde en solnedgång fram.

Himmelen hade nästan slocknat helt och bortom de bortersta grantopparna kunde ett svagt ljus hälsa natten välkommen. Det var en otrolig djup himmel. Dess svärta fördjupades alltmer och sakta trädde fler och fler stjärnor fram till dess att de täckte hela kupolen. En kvinna stod, helt ensam och tyst och tittade mot stjärnorna. Likt ett barn stirrade hon in i oändligheten och lät sig trollbindas av dess ljus. Ingenting hände, utom att jag förnam en alltmer sugande känsla av att hon inte längre var i sig själv. Så trädde ut ur hennes inre en kaskad av svagt ljus. Ljuset formade sig till kvinnan själv och steg högt mot himmelens gnistrande hav. Och högt uppe i detta hav dansade figuren i fantastiska svävande former. Allt i takt till stjärnornas pulserande ljus. Kontrasten mellan den fullständigt stilla figuren på marken och den dansande figuren uppe i himmelen var slående. Omfamnad av mörkrets lugnande tystnad, likt barnet under täcket, stod figuren orörligt kvar. Och mörkret slöt sig åter.

Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://g.astrology.com/course/dreams/dreams_default.jpg