Gäst i din kropp- del 2

Dörren blottlade en trappa, vilken ledde honom upp på en vind där dammet låg tjockt över några trasiga möbler. Som driven av en barnslig lust att upptäcka skatter gick han omkring och rotade i sakerna. En kista som stod vid ett smalt vindsfönster fångade hans uppmärksamhet. Han gick dit, öppnade den och tittade ner.

”Skräp”, började han och fick sedan syn på en pappersbunt, tog upp den och synade den. Den hade inte någon rubrik och bestod av enkla papper från ett kollegieblock, häftade i ena kanten. Han började läsa första sidan lite förstrött:

”I natt drömde jag något så verkligt att jag måste skriva ner det. Jag drömde att jag vaknade upp i en annan människas kropp. Jag såg genom hennes ögon, var fånge i hennes kropp och förnam hennes tankar. Det var en djupt olycklig person. Efter en stund hade jag glömt vem jag egentligen var. Det var som att förlora sig själv i ett hav av svärta och förtvivlan.”

Han kastade tillbaka pappersbunten i kistan och tittade genom den. Där fanns bara ett par gamla damskor med hål i tårna, ett gulnat fotografi av en man i en ram och några slitna böcker. Han rätade på ryggen och tittade genom fönstret ut över markerna bakom huset. Böljande rapsfält lyste gula under den blåa himlen. Blicken vände tillbaka till kistans innehåll. Han letade sig genom den till dess att pappersbunten åter låg i händerna. Något hade fått honom att vilja veta mer. Vad var det, frågade han sig, som gav honom känslan av igenkännande? Var orsaken att han precis hade skrivit om sin egen dröm? Han vände på några sidor i pappersbunten och läste igen.

”Fortfarande sker detta otroliga! Fem nätter har jag vaknat och somnat som Kvinnan. Hennes tragiska liv förföljer mig på dagarna så att den friden jag har här äts upp. Dagarna går i varandra och jag fortsätter mitt liv där, där jag tog vid när jag somnar här. Liksom jag fortsätter här, när jag somnar där. Jag börjar undra vem jag egentligen är. Är detta en dröm? Den senaste tiden har jag förföljt honom flera gånger när han träffar den andra kvinnan. Osynlig som alla gamla människor har jag kunnat studera dem. Ingen bryr sig om en äldre dam. Jag måste hålla tyst om det, annars kommer de att låsa in mig. Jag upprepar för mig själv att jag inte är galen, men hur säker är jag på det? Kanske är jag galen ändå.”

Han slutade läsa, tittade upp i takbjälkarna och frågade sig om han skulle misstänka en gammal dam för att spionera. Utifrån samtalet vid frukostbordet gissade han att var den galna damens dagbok han hade hittat. Utan att kunna slita sig läste han vidare. En lång stund bröts tystnaden bara av papper som skildes från varandra.

”Idag tog jag bussen till den närmaste hållplatsen. Sedan gick jag resten av vägen. Jag stod utanför deras hus. Då såg jag mannen komma ut med Kvinnan. De pratade och kysstes adjö. Som vanligt tog de ingen notis om mig. De såg inte heller hans fru, Hon, som kom gående runt ett annat hus. Tydligen kom Hon hem vid en oväntad tidpunkt. Jag led med Henne. Jag vet ju hur Hon tänker. Jag ville gå fram till henne och säga något, men jag var rädd för vad som skulle kunna hända. Skulle Hon som samtidigt är jag känna igen mig själv? Skulle själen och kropparnas band bryta samman? Jag bara satt kvar där jag var och led med henne.”

Stycket fick honom att höja blicken ut mot den blå himmelen igen.

En slags omvänd schizofreni, tänkte han och lekte med tanken på att ha två kroppar och en själ. En svala kastade sig in under en av takets tegelpannor och ungarna kvittrade högljutt. Ett prassel avslöjade att svalan hade kastat sig ut igen och ungarna tystnade. Han stod länge och tänkte. Tankarna gled sakta in på förhållandet till Maria. Efter några ögonblicks fundering skakade han av sig dem och fortsatte läsa i pappersbunten. Något kom krypande över honom, likt ångesten från nattens dröm. Han frågade sig vad det var som väckte denna känsla. Sakta läste han om sista stycket och märkte hur händerna började darra.

”Jag tror det är dags snart. Mitt liv har varit lyckligt och jag lämnar det som nöjd. De senaste dagarna har jag blivit mer och mer övertygad om att jag har möjlighet att välja leva detta lugna liv till sitt slut, eller att börja om i den unga kvinnans kropp. Det var ett omöjligt val och Gud vet varför jag gjorde det, men jag valde hennes liv. Min död i denna kropp blir min födelse i hennes. En dag har jag lovat mig själv jag skall återkomma hit.”

Pappersbunten föll ner på golvet och blev liggande i dammet. På vinden rådde den tystnad som bara kan återfinnas i gamla trähus. Tystnaden bröts emellanåt av knarrande golvplankor. Han stirrande rakt ut i luften framför sig. Som om han blickade in i en osynlig värld fylld av minnen vilka avslöjade och obarmhärtigt frilade en sanning han inte velat se.

Text: Helena Löfström copyright (c) 2008

Bild: http://farm3.static.flickr.com/2008/1629589963_0e6e2f7b61_o.jpg