Puritanens bekännelser: Gäst i din kropp- del 1

”Lyckades du sova något i natt?” Hon såg på honom över tekoppen, väntande på hans svar.

”Du vet att jag har svårt att sova på nya ställen.” Tidningen sattes upp emellan dem. En papperstunn mur till försvar mot fler frågor. Uppgivet höjde hon på ögonbrynen och tittade sedan ner på lampans blänk i teets yta.

”Jag lyckades komma i kontakt med hennes barnbarn igår.” Försvarsmuren drogs ner.

”Vem … du menar hon som dog här i huset?” Hon nickade. ”Var de lika konstiga som hennes barn, eller ville de berätta något?”

”Inte mer än att den gamla damen blev helt förvirrad, snudd på galen. Sedan tynade hon bara bort.”

”Inget uppseendeväckande alltså?” han lät nästan besviken. Hon tittade upp på honom, ryckte på axlarna och tog en klunk te.

”En förvirrad gammal dam tillåts tyna bort i sitt hus, bortglömd av barnen som skäms. Är inte det uppseendeväckande?”

”Så gör de flesta idag. Glömmer de gamla, menar jag. Fast de brukar flyttas in på något hem istället.”

”Mm, det är nog sant.” Han gav henne en snabb blick som om han väntade att något skulle komma. Istället tog hon sin kopp och reste sig.

”Jag går ut och läser i trädgården. Jag har en tenta i nästa vecka och jag har inte ens öppnat boken ännu.”

”Det låter som jag inte får se dig den här veckan. Jag har själv en del arbete kvar innan jag tar upp semestern. Tentor som skall rättas så jag kommer nog att sitta inne och vara tråkig.” Tentorna låg bredvid honom i en hög, en enkel biljett till träsmak. Hon tog upp en bok som låg på fönsterbrädan och gick ut genom dörren mot hallen.

”Maria!” Hon vände sig om i dörröppningen och tittade på honom, frågande. ”Jag sätter mig i det övre rummet idag.”

”Varför mitt rum, du har ju ditt rum här nere?”

”Det är ljusare och inte så lyhört.” Hon himlade lätt med ögonen åt hans ord, vände och gick snabbt ut ur rummet. Han satt kvar vid det lilla runda bordet och funderade på hur förändrat hennes beteende blivit efter olyckan. Hur skulle han beskriva henne numera? Ointresserad? Kall? Handen for eftertänksamt genom håret. Han lutade huvudet bakåt mot kökstapetens breda, gula ränder. Blicken for runt i spänntakets släthet. Det var som om han inte kunde hitta rätt ord. Slutligen suckade han och reste sig. Han lyckades klämma fast tentorna under högra armen, balanserade kaffekoppen i handen och tog datorväskan med den andra. Försiktigt tog han sig uppför trappan i hallen och in i det stora, ljusa rummet på övervåningen.

Han satte sig ner vid Marias skrivbord, lade ner tentorna och satte försiktigt ner kaffekoppen. Efter en kort stund hade datorn kopplats in och surrade stillsamt. Snabbt letade han fram sin dagbok och började skriva.

”den 22 mars i det nya huset.

Varför känns inte detta som vårt hus, utan snarare som Marias? Kanske därför att det var hon som hittade annonsen och som absolut ville köpa det? Hon verkar samtidigt förstå att vårt förhållande inte kommer hålla så länge till.

Natten var hemsk. Jag drömde att jag var tillbaka när Maria råkade ut för olyckan och stod vid hennes säng. Då kom ljudet från maskinen av att hennes hjärta stannade och jag insåg; jag hade förlorat henne! Jag borde blivit lättad. Jag var ju fri så att jag och Linda kunde leva tillsammans.

Jag kastades sedan in i en labyrint. Labyrinten var mörk och jag kände paniken komma krypande när jag inte hittade ut. Plötsligt stod Maria framför mig och log. Jag gick fram emot henne och sa något. Då drog hon med handen bort sitt ansikte som man drar av sig en mask och där bakom fanns en annan människa, hånleende. Ett blåvitt ansikte, märkt av dödens kyla. I samma sekund vaknade jag.”

Han slutade skriva en stund och tittade sig omkring som om ansiktet från nattens mara skulle dyka fram. Han satte åter sina fingrar på tangentbordet:

”Jag tror att det kan vara en bearbetning av olyckan och att mitt förhållande till Linda ger mig skuldkänslor. Jag borde berättat det för Maria nu när hon är återställd, jag har lovat Linda.”

Han blundade och satte munnen mot sin ena knytnäve, lade sedan ner handen på bordsskivan och började trumma med fingrarna. Ett plötsligt anfall av skuldkänslor vräkte sig över honom. Skuld för att han spelade ett sådant spel med Maria och skuld för att han inte hållit sitt löfte till Linda. Han reste sig och gick omkring i rummet under tiden som han försökte förstå varför han inte kunde förmå sig att avsluta sitt förhållande till Maria. Låta bomben brisera om otroheten och sedan vara fri. Vid tanken på att lämna Maria kände han en oväntad ilning av motstånd och insåg att Marias förändring efter olyckan hade inneburit en dragningskraft på honom. Hennes avvisande attityd hade åter väckt hans manliga fåfänga. När han hade kommit så långt i sina tankar fick han syn på en tapetserad dörr som han inte märkt förut och stannade upp. Den var nästan inte urskiljbar under sitt kamouflage. Han stod stilla en stund och betraktade dörren innan han till slut öppnade den.

Bild: http://supersebbe.com/torp/torp135.jpg