Ute steg solen sakta upp ur ett hav av blod. Eva satt inomhus, såg rakt in i dess rödglödgande födelse och drack sin kopp te. Vandrade med blicken från solen och längs med bordsskivans ådringar samtidigt som hon undrade om hon egentligen höll på att bli galen.
”Hur är det?” Erik satt på andra sidan och studerade henne. Hon ryckte på axlarna.
”Ingen verkar bry sig om lagarna som sakta dras åt kring människorna” Hon nickade menande åt tidningens rubrik om de nya lagförslagen. Erik tittade ner på rubriken.
”De kanske inte förstår, vana vid att kompromissa och halvljuga för att klara sig. Vägen lutar bara lite grann.”
”Ja, men lutningen är densamma hela tiden.” Hon bet sig i läppen och grimaserade ”De har dragit ut en vinkel och jag vill inte vara med när den linjen når målet. Det kommer vara väldigt långt ifrån vad de hävdar att de kämpar för.” Erik höjde på ena ögonbrynet, frågande.
”Vinkel. Vad menar du?”
”Tänk dig en triangel. I spetsen går två linjer ihop, överensstämmer i läge. Vinkeln som kommer att skilja dem mer och mer åt är olik för olika trianglar.” Eva höll upp fingrarna och visade i luften. ”Drar du ut dem tillräckligt långt så kommer linjerna överhuvudtaget inte kunna ses tillsammans. Avståndet kommer att vara för stort.” Hon sänkte fingrarna och tittade på honom.
”Jag förstår vad du menar och jag tror att du har rätt” Han tittade ner på tidningsrubriken igen, läste artikeln tyst under tiden som Eva åter tittade ut genom fönstret.
”Det här lagförslaget är ganska likt det som kom från England i förra veckan. Har du tänkt på det?” Eva nickade till svar.
”Liksom det som kom i Österrike för fyra månader sedan. Man skulle kunna tro att de har kommit överrens om något” Hon tystnade och nattens dröm kom åter för henne.
Överväldigande och tydlig var kartans detaljrikedom, där hon stod och lutade sig över axeln på en av männen. Med stigande obehag insåg hon att det var just detta lagförslag som de hade talat om. Sedan kom hon med ens ihåg att det hade varit någon eller något annat i rummet. Något skrämmande som verkade bli medveten om hennes närvaro och hade, med brinnande ögon, tittat åt hennes håll.
”De? Vilka ’de’ pratar du om?” Eriks fråga kastade Eva tillbaka till den kallnande tekoppen i hennes hand. Hon såg upp som nyvaken.
”De som bestämmer i olika länder” Erik nickade lite lugnt och vände sida i tidningen.
Eva såg på honom och undrade om hon vågade säga något om drömmen, den pockande känslan av att tiden höll på att rinna ut och den överväldigande klarsynthet som hade skrämt henne den sista tiden. Hon ville be honom att inte åka, utan vara hemma med henne denna dag. Vara en kropp i alla dessa drömmar, men hon satt stum och tyst.
Med en käck signal förkunnade Eriks mobil att det var dags för avfärd till jobbet. Han reste sig lite dröjande med blicken på henne.
”Mår du verkligen bra?” En plötslig ilning kom över henne. Hon tyckte sig se sig själv som överdriven och inbillningssjuk. Hon fick inte skrämma honom med sina sjuka drömmar. För det var allt var det var, drömmar tänkte hon tyst, men log mot honom.
”Jag mår bara bra. Lite trött, men inget farligt.”
Text: Copyright (c) Helena Löfström 2008
Bild: http://blogs.trb.com/news/weather/weblog/wgnweather/111006_sunrise.jpg
2 comments:
Mycket spännande! Man undrar vad lagen gick ut på.
Själv debatterar jag för närvarande på nätet, med ett gäng som skulle behöva se följande:
Det kommer vara väldigt långt ifrån vad de hävdar att de kämpar för
Z,
det skall vara lite så att situationen stämmer in på nästan vad som helst, var som helst ;)
Lycka till med debatterandet!!!
Post a Comment