Det skulle vara en grundkurs. Hela tiden talades det om att sänka kraven på sig själv, att skriva från lusten att skriva osv. Nu står jag inför den sista uppgiften och läser kriteriet för att få VG... Novellen skall vara publicerbar!Ok, bort med illusionen om att vi är här för att ha skoj, fram med verkligheten! Det skall vara bra också! Prestationsångesten kommer klivande som en väldig och skrattande jätte vilken skakar min lugna världsbild. Om jag inte ser upp kommer han att slå ner mig med sin klubba hundra fot under marken...
Utanför blommar äppelträdet. Klasar med ljuvligt vita blommor ligger som snö över trädkronan. Framför mig har jag en novell som inte vill ge med sig. Den struntar i betygskriterier, äppleblommor och en rentvättad värld med glänsande björklöv.
Jag har utmanat den på skuggboxning i fantasins irrgångar, men den ligger som en slö mal på botten av min hjärnas slammiga botten. Jag har hotat den med att klippa bort den och börja på något annat. Den ligger kvar, i vetskap om att jag egentligen älskar den. Jag har bett den snällt om att röra på sig och visa sina färger. Den är tyst och i dess tystnad läser jag att 'skönheten ligger i betraktarens öga'.
Jag vill visa hela världen dess skimrande skönhet, men kanske är den för gammal och tung. Buren i tio långa år utan att få födas fram på papprets vithet. Gammal och ofödd, vilande i sin linda av falnande författariver.
Bild: http://lh6.ggpht.com/milano.dutta/Rq8iu5qL4uI/AAAAAAAAANU/GqpG7F7OSPs/4_461.jpg
2 comments:
om novellen "låter" som detta inlägg, med sina metaforer och allt, så bådar det gott
Z,
Tack för uppmuntran!
Kanske lägger jag ut den när hoppet har tynat om den. Just nu känns den bara stor, grå och slemmigt omöjlig att forma.
Upp till kamp emot trilskande noveller! Som sagt har den inte antagit utmaningen ännu.
Post a Comment