Jag började dagen med att läsa Camerons* bok. Hon har många roliga övningar, men envisas jämt med att vilja ha allt skrivet för hand. Vad gör man då handstilen är en bruten kråkas irrgångar och ger en krampaktig stelhet i handleden efter sådär tio minuter? Sanningen är att jag har försökt öva min handstil. Jag har till och med gått en kurs i handskrift för att bli bättre. Inte hjälpte det mycket mer än att ge mig mindervärderskomplex gentemot de andra kursdeltagarna. Nu har jag givit upp. Min handstil är och förblir vad den varit; ytterst okvinnlig, spretig, ömsom lutande åt höger och ömson åt vänster, ringlande som en mask över sidan... men aldrig, aldrig likadan.En av mina värsta mardrömmar är att bli offer för någon sådan där person som säger sig utläsa personligheten ur handstilen. Vågar inte tänka på vad utlåtandet skulle bli.
Som en människa vilken uppskattar estetik och harmonier är detta något gräslig, handstilen alltså. Tänk er in i situationen där att allt är perfekt;
Jag sitter vid det mörka ekskrivbordet. Bläckhornet står redo och gåspennorna är vässade. Det vaniljfärgade papprets intressanta struktur leker med ljuset från fönstret. Jag tar upp en penna, doppar den varsamt i bläcket och börjar skriva... fula vingliga bokstäver!
Därför, kära vänner, använder jag datorn. Touchtekniken fungerar perfekt, teckensnitten är snygga och designen kräver inte en evighet med klister och pappersbitar. Tänk bara hur svårt det är att återanvända ett bra kort IRL...
* Julia Cameron: The Right to write - An invitation and initiation into the writing life (1998)
Bild: HelenaLöfström copyright (c) 2008
8 comments:
Toppen! :)
Själv brukar jag endast få komplimanger för blockbokstäver, så jag får hålla mig till dem istället för mina kråkfötter (kan inte det här med skrivstil)
Välkommen Z!
Skrivstil är ett ämne helt för sig ;). Jag brukade fuska med övningarna som liten, bara för att det är så svårt att binda ihop bokstäverna. Läraren på mellanstadiet var elakt uppmärksam och skrev i marginalen "Jag ser att du fuskat!". Inte slutade man fuska ihop bokstäverna för det.
Blockbokstäver är snyggt och kan ge en sådan härlig gammaldags tryckeri-känsla.
Vilken smörläsning! Vackert språk!
Ser fram emot fler inlägg! :-)
Välkommen Johan!
Tack för smörandet ;)
Nämen har du också gått och skaffat blogg alldeles i det tysta. Roligt!
Ditt dilemma påminner mig om en kille jag konfirmerades tillsammans med. Han var son till en operasångare och hade absolut gehör — men kunde inte sjunga rent! Föga förvånande vägrade han öppna munnen när det skulle sjungas...
Jag kan åtminstone inte själv höra hur illa jag låter, även om jag vet om det, men han hörde ju bara allt för väl hur plågsamt falskt han sjöng. Kan inte ha varit kul alls. Däremot spelade han jättebra.
Sedan dess så tror jag inte på alla förståsigpåare som påstår att alla kan lära sig sjunga...
Välkommen D!
Jag blir helt plötsligt så glad över att inte ha absolut gehör!
Det måste vara som att försöka lära sig cykla utan ben...svårt.
Ibland kan jag känna en krypande rädsla i mässan:
" Tänk om någon med absolut gehör står bakom mig...så ruskigt pinsamt när jag står här och piper!"
I mitt fall behövs nog tyvärr inget absolut gehör för att höra hur illa jag låter... Vilket betyder att jag bara sjunger när jag har folk omkring mig som sjunger för full hals. Och det har man ju inte så ofta i SvK numera...
Annars så är väl mitt problem det motsatta mot hans. Jag kan nog hålla en melodi någorlunda, men jag begriper inte ens hur man gör för att höra om man sjunger i samma tonart som alla andra, än mindre om det är rent eller falskt.
Och min handstil skall vi inte tala om...
D,
:D
Post a Comment