Thursday, May 14, 2009

Skrik om du är människa! Beat


Jag undrade tidigare om jag skulle skrika ifall jag såg en död människa. Det var en slags dold undran. Om jag skulle vara en av de som äcklade och med avsky skrek när döden snubblade över tårna, om jag skulle vara en människa. Igår fick jag svaret.

Jag skulle köpa några ägg av grannen och gick hela vägen med korgen i handen. De gamla äggkartongerna gled om varandra i korgen och verkade dansa till mina steg. Förväntan fyllde luften med björklövens dofter och jag fyllde lungorna med dess berusande leenden. Ljuset från små gröna löv ovanför mitt huvud fick mig att le. En krök, en backe, en till krök och så var jag där. Redan på avstånd såg jag hönsen som vita bollar och tuppen med sin färgkarta spridd över stjärtfjädrarna. Så vardagligt och så annorlunda för att vara idag.

Det var egentligen först när jag gick runt hörnet av huset som jag såg blodet för första gången. Det rann nedför stentrappan och bildade en pöl på marken. Den söta bloddoften passade inte i den annars knispriga naturens glädje. Som från en liten källa kom det hela tiden nytt blod från glipan under dörren.

Vad kände jag? Jag borde nog skriva att jag kände avsmak, rädsla och äckel, men det gjorde jag inte. En slags darrande nyfikenhet fick mig att öppna dörren, eller försöka öppna dörren. Något låg ivägen och jag antog med en slags automatisk saklighet att det nog var Erik som låg på andra sidan.

”Erik, hör du mig?” Frågade jag sakta samtidigt som jag försökte pressa upp dörren. Men inget hördes från den tunga mannen. Efter en stund gav jag upp och gick en bit från trappan. Bloddoft är inte smakligt och doftens intensitet fick mig lätt illamående. Jag halade upp mobilen och larmade SOS. De lovade skicka en ambulans och en polisbil inom kort. Jag frågade om jag skulle ta mig in genom fönstret för att se om hans liv gick att rädda. Jag blev avrådd eftersom man inte kunde utesluta brott.

För mig var det självklart var som hade hänt och, ja, jag visste att det var ett brott som skett, men varför inte se om livet gick att rädda, även om det nog var för sent med tanke på blodpölens storlek.

Fönstret i sovrummet var öppet med ett flugnät i. Genom att puffa på rätt ställe fick jag loss flugfönstret och kröp in. Han, mördaren, var med all sannolikhet fortfarande i huset. Det var ett lugnt antagande och jag visste att han kunde bli agggressiv, men det var inte något som skrämde mig för stunden. Jag kröp alltså in genom fönstret och befann mig i Eriks sovrum. Snabbt gick jag genom vilka gömställen som fanns i det lilla huset och bestämde mig för att säkraste vägen var genom den lilla korridoren till köket. Jag gick långsamt och lätt bullrigt, väl medveten om faran jag utsatte mig för. När jag till slut såg Eriks tunga kropp ligga med ansiktet neråt framför dörren skrek jag inte. I en två sekunder kände jag en slags besvikelse över min omänsklighet glida nedför mitt ansikte. Jag borde ha skrikit. Bevisat min mänsklighet i starka känslor, men jag var tyst. 

Doften var oerhört mycket starkare av blod här, nästan en stank. Jag stack näsan i tröjan vid armbågen för att mildra lukten och gick fram till kroppen av någon jag känt så länge. Pulsen var borta och blodet började levra sig runt omkring huvudet. Det fanns inget att göra. Jag bad en bön, eftersom jag visste att så hade han velat ha det och vände för att gå ut.

Det var då som dunsen från någon som hoppade ut genom fönstret hördes, samt en tillhörande svordom. Jag tänkte lättad, att nu stack han och jag slapp vittna om att jag såg honom i alla fall. Jag hoppade ut samma väg och lyckades undvika rosenbusken vilken den föregående gästen använt som stötdämpande matta.

Jag satt där på gräsmattan och drog djupa andetag av den syrerika luften. Plockade en påsklilja och andades in dess doft som en slags blockerare mot den stank som jag upplevt innan. Det fungerade hyffsat. På något sätt var jag glad åt att jag inte såg Eriks ansikte. Alla som sett döda hade sagt mig att de ser helt främmande ut i ansiktet och jag ville inte se på han ansikte som en främling. Det var på något sätt en slags vanvördighet över det hela. Men, å andra sidan var det bara en kropp, ett lik, som naturen höll på att bearbeta för att snabbt bryta ner.

Efter en evighet dök det upp en ambulans och en polisbil med sirenerna på. Jag kunde inte låta bli att le och tänka mig alla grannars häftiga nyfikenhet över denna händelse. Jag visade dem på blodpölen och hur de kunde komma in. Effektivt blev jag sedan förhörd och fick lämna både fingeravtryck och DNA-prov så att mina inte skulle förväxlas med förövarens. Efter en skarp tillrättavisning för att jag gick in i ett hus där jag misstänkte att det fanns en mördare, kunde jag gå hem. Det vill säga, efter att ambulanspersonalen några gånger försökt trösta mig och lägga på mig en helt onödig filt. Jag fick förklara mycket tydligt att jag inte var upprörd, innan filten togs av och förbryllande blickar mötte mig.

Jag hade lust att ge dem lite till, joddla eller skratta högt, men jag såg framför mig tvångströja och akutpsyk nästa, så jag lät bli. Tog min stackars tomma korg och övervägde tanken att vara utan sockerkakan, men bestämde mig sedan för att ta bilen till närmaste affär sju kilometer bort. Inte så värst bra för miljön, men jag kanske skulle kunna göra något annat på vägen. Med korgen studsande mot mina ben gick jag funderande hem. Lite dåligt samvete hade jag nog. Hade jag kunnat ingripa och förhindra det här?

Copyright (c) Helena Löfström 2009

Bild: http://media.ksfy.com/images/spring+flowers2.jpg

2 comments:

Anonymous said...

Ruskigt!
Vad frestande att bara lägga ut en liten text så där. Man vill ha resten också!

Helena said...

stenberg,
:) Det finns tyvärr inget mer. Skrev texten som en övning i genren Beat.

Kul att du gillade den!