Stolt

Till stolthet över egna gärningar förhåller jag mig som en ateist till Gud; önsketänkande!

Ps. Jag har precis genomlidit ett försök i att punkta upp femtio saker som jag är stolt över att ha gjort i mitt liv (från Camerons bok) Ds.

Bild: http://thesituationist.files.wordpress.com/2007/06/proud-native-american.jpg

Vem vill inte ha en gratis bok?

Blogggrannarna på konvertittbloggen tänker lotta ut en gratis bok till de som kommenterar under inlägget.

Bokmal som jag är, hänger tungan nästan utanför munnen!

En ny bok, utan att det kostar mig något och om ett intressant ämne; de apostoliska fäderna!

Dessutom är det ju lite som att ta en lott. Man kan inte vara säker...





Bilden visar utsidan till boken: http://www.artos.se/library/includes/showimg.aspx?img=library/artos/covers/De-apostoliska.jpg&w=150

Tvållandskap på toaletten...

Idag när jag kikade in på övre våningens toalett fick jag se något annorlunda.

Krumelurer.

Mina tvillingflickor hade lekt med den fasta tvålen och ritat små krumelurer på spegeln.

Överallt små krumelurer.

Vad gör man? Skrattar, gråter eller bli lite... irriterad?

Jag tog tag i den fasta tvålen och... ritade till ett hus, ett moln och ett träd!

Sedan gick jag glad och nöjd därifrån.

Bild: Helena Löfström copyright (c) 2008

Famnande himmelen

Famnande himmelen.

Spetsiga toppar,

rundade krön.

En famn

med ständigt

förändrande armar.

Framhävande högheten.

I en alltmer djupnande,

blånande,

grönhet.

Krona

som lyfter,

visar vidare.

Rakt ut

och

bort.

Text & bild: Helena Löfström copyright (c) 2008

Prestationsångestens jätte kliver fram...

Det skulle vara en grundkurs. Hela tiden talades det om att sänka kraven på sig själv, att skriva från lusten att skriva osv. Nu står jag inför den sista uppgiften och läser kriteriet för att få VG... Novellen skall vara publicerbar!

Ok, bort med illusionen om att vi är här för att ha skoj, fram med verkligheten! Det skall vara bra också! Prestationsångesten kommer klivande som en väldig och skrattande jätte vilken skakar min lugna världsbild. Om jag inte ser upp kommer han att slå ner mig med sin klubba hundra fot under marken...
Utanför blommar äppelträdet. Klasar med ljuvligt vita blommor ligger som snö över trädkronan. Framför mig har jag en novell som inte vill ge med sig. Den struntar i betygskriterier, äppleblommor och en rentvättad värld med glänsande björklöv.

Jag har utmanat den på skuggboxning i fantasins irrgångar, men den ligger som en slö mal på botten av min hjärnas slammiga botten. Jag har hotat den med att klippa bort den och börja på något annat. Den ligger kvar, i vetskap om att jag egentligen älskar den. Jag har bett den snällt om att röra på sig och visa sina färger. Den är tyst och i dess tystnad läser jag att 'skönheten ligger i betraktarens öga'.

Jag vill visa hela världen dess skimrande skönhet, men kanske är den för gammal och tung. Buren i tio långa år utan att få födas fram på papprets vithet. Gammal och ofödd, vilande i sin linda av falnande författariver.

Bild: http://lh6.ggpht.com/milano.dutta/Rq8iu5qL4uI/AAAAAAAAANU/GqpG7F7OSPs/4_461.jpg

Amatörförfattaren inleder

Jag började dagen med att läsa Camerons* bok. Hon har många roliga övningar, men envisas jämt med att vilja ha allt skrivet för hand. Vad gör man då handstilen är en bruten kråkas irrgångar och ger en krampaktig stelhet i handleden efter sådär tio minuter? Sanningen är att jag har försökt öva min handstil. Jag har till och med gått en kurs i handskrift för att bli bättre. Inte hjälpte det mycket mer än att ge mig mindervärderskomplex gentemot de andra kursdeltagarna. Nu har jag givit upp. Min handstil är och förblir vad den varit; ytterst okvinnlig, spretig, ömsom lutande åt höger och ömson åt vänster, ringlande som en mask över sidan... men aldrig, aldrig likadan.

En av mina värsta mardrömmar är att bli offer för någon sådan där person som säger sig utläsa personligheten ur handstilen. Vågar inte tänka på vad utlåtandet skulle bli.

Som en människa vilken uppskattar estetik och harmonier är detta något gräslig, handstilen alltså. Tänk er in i situationen där att allt är perfekt;
Jag sitter vid det mörka ekskrivbordet. Bläckhornet står redo och gåspennorna är vässade. Det vaniljfärgade papprets intressanta struktur leker med ljuset från fönstret. Jag tar upp en penna, doppar den varsamt i bläcket och börjar skriva... fula vingliga bokstäver!

Därför, kära vänner, använder jag datorn. Touchtekniken fungerar perfekt, teckensnitten är snygga och designen kräver inte en evighet med klister och pappersbitar. Tänk bara hur svårt det är att återanvända ett bra kort IRL...

* Julia Cameron: The Right to write - An invitation and initiation into the writing life (1998)
Bild: HelenaLöfström copyright (c) 2008