Karaktärsidé Elinda

”Är jag galen eller kanske bara annorlunda”, frågade Elinda sig ofta. Hon hade inte högt på proven. Okej, hon kunde anstränga sig och plugga och få högt på proven, hon hade prövat, men det var som om att skära henne i småbitar. Bleka verkligheten till en snömossörja. Hon visste att det där gick för många andra att göra, vara duktig. Men duktigheten var värre än värst. Den gick inte att närma sig utan att man blev till en grå stenstaty och krossades.
Vad var det där som förde Elinda utanför allt annat, som fick henne att förlora sig i världar som inte fanns, lösa problem som hon inte borde lösa och ändå bara vara den där medelmåttan. Den där gråa lilla flickan... Lilla och lilla. Elinda kom på sig själv med att referera till en elva års flicka när hon tänkte på sig själv. Men, nu var hon nästan tjugo och skulle ta studenten. Friheten hägrade, men vad för slags frihet? En annan skola, en annan korvstoppning utan tanke och bara rätta tankar som fick ljuda i korridorerna.

Elinda lyfte upp den engelska tidningen och började bakifrån, läsande den upp och ner. Hjärnan arbetade och hon kände hur lugnet kom tillbaka.

"Varför hetsa upp sig", frågade hon sig själv "Varför inte skapa en fullständigt verklighet inom mig och så låtsas att jag är en människa på utsidan. Jag kan alltid fortfarande vara en utomjording och bortbyting på insidan. "

"Det enda som är viktigt är att inte avslöja sig själv, att verka så normal och glättigt mänsklig som alla andra."
”Det är synd om människorna, de är så låsta i sina egna irrande labyrinter och hittar inte ut genom dem. Alla är som öppna böcker, läs i dem och du hittar deras innersta. Kanske är även jag sådan, som de, som människorna.”

Elinda funderade en stund. Hur kunde hon veta vad andra tänkte, kanske var de lika konstiga inför varandra som hon? Tänk om hela mänskligheten bestod av främlingar, ickemänniskor med mänskliga masker. Där små rädda och förtorkade varelser gömde sig bakom maskerna av glättighet. Elinda gillade tanken. Den målade upp en roande bild av förvirrade människor, som alla var som hon. Hur skulle hon kunna se om de hade något bakom masken? Ögonen borde avslöja något. Orden borde ge ekon från en annan värld, men ingen annan hade hittills visat det minsta på att inneha något annat än ren mänsklighet. Kanske var de bara skickligare än henne, kunde så helt gå upp i att vara människa, så att de blev människor.
”Löjligt”, tänkte Elinda för sig själv. ”Det är löjligt, jag är ju en människa och borde känna mig hemma hos dem. Varför är jag då så främmande inför dem. Varför kan jag inte dela deras värld, utan bara tänka andra saker och säga saker som andra blir så chockade över?” Hon böjde sig djupt över sin tidning och låtsades som om artikelns intresserade henne oerhört.
I själva verket flög orden förbi som bin ur en bikupa. Osammanhängande och klagande över hennes bristande uppmärksamhet.

"Det går inte, tänkte hon. Jag måste ta tag i mig själv och inse att jag är en del av dem. En del av de där. Människorna. Det är synd om människorna. Och jag kommer inte härifrån förren även jag glömt min bakgrund och blivit en av dem."
"Absurd kallar de mig. Absurd humor och annorlunda. Det är okej, för jag vill vara den jag är helt ut. Vissa kallar mig genial, andra bara en grå kvinna i massorna av andra. Jag är ingetdera. Jag är jag, mig själv i en brusande och virvlande värld. En värld där det gäller att se upp och fånga löven som virvlar runt, dofterna som omger oss och se ut ur bubblan av materia och bortom den."
"Ack ja, jag en bortbyting bland kvinnor, bland människors barn! Låt mig löpa ut i skogen som ett vilt djur och söka mina fränder bland dem som kan se längre."