Saturday, June 14, 2008

Puritanens hemliga passion...


Det är dags att avslöja min allra hemligaste passion. Passionen som får mig att totalt förlora all känsla för rummet och tiden. Passionen som ibland gränsar till ett beroende, ett begär.
Passionen får mig att bli döv för om någon ropar i mitt öra, blind för alla plikter och totalt bortsopad till en annan värld.

Puritanens hemligaste passion. Passionen som driver likt en påle genom mitt innersta.

Texter

Ligger det en bok någonstans måste jag ta upp den och läsa lite grann. Börjar jag läsa kan jag inte lägga ner boken förrän jag har läst klart den. Det är som att be en alkoholist att sippa lite grann på vinet, men inte dricka hela glaset.

Därför är Internet så svårt att förhålla sig till. Överallt finns det nya texter, historier, bilder och allt går att surfa vidare till något annat. Något lika fräscht, nytt och oupptäckt.

När jag bestämde mig för att bara läsa nyheterna, upptäckte jag att på något konstigt sätt läste jag helt plötsligt tio tidningar om dagen... tio gånger om dagen. Det är som att vara sin egen ilskna mamma.

Jag ser mig själv vara ytterst olydig om blir så arg. Varför kan jag inte vara som andra och lägga ner boken? Varför måste jag läsa texterna till slut?

Bibliotekens lockelse skall vi inte tala om... Böcker, böcker så långt ögat når. Tystnaden som får böckerna att glimma likt oupptäckta skatter.

Antikvariatens gamla böcker viskar med varandra. Hundraåriga böcker vars prasslande sidor får min mun att vattnas som inför den läckraste maträtt.

Det enda positiva är att jag har lärt mig läsa väldigt snabbt, spegelvänt, upp och ner och baklänges.

Spegelvänt lärde jag mig läsa när det var en person i skolbussen som satt framför mig med en mycket intressant bok. Jag var ju tvungen att läsa boken, så jag läste den i fönstrets spegelbild vid min plats.

Upp och ner är ganska bra att kunna om någon läser en tidning mitt emot. Man sitter lugnt tillbakalutad och läser under halvslutna ögonlock. Det är för övrigt en härlig hjärngymnastik! Pröva med t ex engelska eller annat språk ni behärskar om svenskan är alltför lätt.

Nu måste jag behärska mig, lämna Internet och diska undan lördagens slappa frukost. Jag skall vända blicken från alla tidningar, lägga åt sidan alla böcker och modigt lik en väldig kämpe på slagfältet skall jag besegra mitt begär efter att läsa en text till innan frukostdisken...


Bild1: http://artfiles.art.com/images/-/Mary-Cassatt/Young-Woman-Reading-Giclee-Print-C12020321.jpeg
Bild2:http://www.ilovefreephoto.com/freeimages/images/object0650.jpg

Monday, June 9, 2008

Modegenre?

Det verkar finnas en modegenre i Sverige: Deckare.

Det är deckare på höjden, på bredden och djupet. Sett ur olika synvinklar skall vi läsa om poliser till dess att deras uniformer flackar framför ögonen på oss. Det skall vara hårdkokta deckare med bistra poliser eller orädda journalister.
Släng in en datanörd så får vi möjlighet att på ett nästintill magiskt sätt få fram information!
Morden skall vara kallsinniga och nära att falla över i krigets brutalitet. Ondskan skall drivas att skratta rakt ut ur boken upp i ansiktet på den förfärande läsaren.

Missförstå mig inte. Jag gillar deckare, gåtor och lösningarna på dem. Det har bara varit för mycket av dem för tillfället.

För mycket av enkla intriger, stela karaktärer samt avsaknad av en trevlig kontext som inte gör mordet till en studie i smuts.

Jag längtar till deckare med stil och slut där man inte säger "hm, vad var det jag sa...". Jag längtar till deckare där kulturen speglas i lugna miljöer. Där brotten i sig är något avvikande och inte något som ligger och lurar likt hajar under ytan. Där man fortfarande tror på människans värdighet.

I avsaknad av moderna deckare med stil, återgår jag till Chesterton, PD James, Sherlock Holmes och andra klassiker. Deckare vilka andas medmänsklig kärlek mellan raderna.








Bild2: OMslagsbild till Stieg Larssons deckare 'Män som hatar kvinnor' (http://image.bokus.com/images/9789170013683)

bild2: Omslagsbild till Kristian Lundbergs deckare 'Grymhetens stad' (http://www.gp.se/content/1/c6/38/76/95/krlund.jpg)



Friday, June 6, 2008


I morgon kommer han hem från Hongkong!

Bild: Helena Löfström copyright (c) 2007

Gäst i din kropp- del 2

Dörren blottlade en trappa, vilken ledde honom upp på en vind där dammet låg tjockt över några trasiga möbler. Som driven av en barnslig lust att upptäcka skatter gick han omkring och rotade i sakerna. En kista som stod vid ett smalt vindsfönster fångade hans uppmärksamhet. Han gick dit, öppnade den och tittade ner.

”Skräp”, började han och fick sedan syn på en pappersbunt, tog upp den och synade den. Den hade inte någon rubrik och bestod av enkla papper från ett kollegieblock, häftade i ena kanten. Han började läsa första sidan lite förstrött:

”I natt drömde jag något så verkligt att jag måste skriva ner det. Jag drömde att jag vaknade upp i en annan människas kropp. Jag såg genom hennes ögon, var fånge i hennes kropp och förnam hennes tankar. Det var en djupt olycklig person. Efter en stund hade jag glömt vem jag egentligen var. Det var som att förlora sig själv i ett hav av svärta och förtvivlan.”

Han kastade tillbaka pappersbunten i kistan och tittade genom den. Där fanns bara ett par gamla damskor med hål i tårna, ett gulnat fotografi av en man i en ram och några slitna böcker. Han rätade på ryggen och tittade genom fönstret ut över markerna bakom huset. Böljande rapsfält lyste gula under den blåa himlen. Blicken vände tillbaka till kistans innehåll. Han letade sig genom den till dess att pappersbunten åter låg i händerna. Något hade fått honom att vilja veta mer. Vad var det, frågade han sig, som gav honom känslan av igenkännande? Var orsaken att han precis hade skrivit om sin egen dröm? Han vände på några sidor i pappersbunten och läste igen.

”Fortfarande sker detta otroliga! Fem nätter har jag vaknat och somnat som Kvinnan. Hennes tragiska liv förföljer mig på dagarna så att den friden jag har här äts upp. Dagarna går i varandra och jag fortsätter mitt liv där, där jag tog vid när jag somnar här. Liksom jag fortsätter här, när jag somnar där. Jag börjar undra vem jag egentligen är. Är detta en dröm? Den senaste tiden har jag förföljt honom flera gånger när han träffar den andra kvinnan. Osynlig som alla gamla människor har jag kunnat studera dem. Ingen bryr sig om en äldre dam. Jag måste hålla tyst om det, annars kommer de att låsa in mig. Jag upprepar för mig själv att jag inte är galen, men hur säker är jag på det? Kanske är jag galen ändå.”

Han slutade läsa, tittade upp i takbjälkarna och frågade sig om han skulle misstänka en gammal dam för att spionera. Utifrån samtalet vid frukostbordet gissade han att var den galna damens dagbok han hade hittat. Utan att kunna slita sig läste han vidare. En lång stund bröts tystnaden bara av papper som skildes från varandra.

”Idag tog jag bussen till den närmaste hållplatsen. Sedan gick jag resten av vägen. Jag stod utanför deras hus. Då såg jag mannen komma ut med Kvinnan. De pratade och kysstes adjö. Som vanligt tog de ingen notis om mig. De såg inte heller hans fru, Hon, som kom gående runt ett annat hus. Tydligen kom Hon hem vid en oväntad tidpunkt. Jag led med Henne. Jag vet ju hur Hon tänker. Jag ville gå fram till henne och säga något, men jag var rädd för vad som skulle kunna hända. Skulle Hon som samtidigt är jag känna igen mig själv? Skulle själen och kropparnas band bryta samman? Jag bara satt kvar där jag var och led med henne.”

Stycket fick honom att höja blicken ut mot den blå himmelen igen.

En slags omvänd schizofreni, tänkte han och lekte med tanken på att ha två kroppar och en själ. En svala kastade sig in under en av takets tegelpannor och ungarna kvittrade högljutt. Ett prassel avslöjade att svalan hade kastat sig ut igen och ungarna tystnade. Han stod länge och tänkte. Tankarna gled sakta in på förhållandet till Maria. Efter några ögonblicks fundering skakade han av sig dem och fortsatte läsa i pappersbunten. Något kom krypande över honom, likt ångesten från nattens dröm. Han frågade sig vad det var som väckte denna känsla. Sakta läste han om sista stycket och märkte hur händerna började darra.

”Jag tror det är dags snart. Mitt liv har varit lyckligt och jag lämnar det som nöjd. De senaste dagarna har jag blivit mer och mer övertygad om att jag har möjlighet att välja leva detta lugna liv till sitt slut, eller att börja om i den unga kvinnans kropp. Det var ett omöjligt val och Gud vet varför jag gjorde det, men jag valde hennes liv. Min död i denna kropp blir min födelse i hennes. En dag har jag lovat mig själv jag skall återkomma hit.”

Pappersbunten föll ner på golvet och blev liggande i dammet. På vinden rådde den tystnad som bara kan återfinnas i gamla trähus. Tystnaden bröts emellanåt av knarrande golvplankor. Han stirrande rakt ut i luften framför sig. Som om han blickade in i en osynlig värld fylld av minnen vilka avslöjade och obarmhärtigt frilade en sanning han inte velat se.


Text: Helena Löfström copyright (c) 2008

Bild: http://farm3.static.flickr.com/2008/1629589963_0e6e2f7b61_o.jpg


Tuesday, June 3, 2008

Gäst i din kropp- del 1


”Lyckades du sova något i natt?” Hon såg på honom över tekoppen, väntande på hans svar.

”Du vet att jag har svårt att sova på nya ställen.” Tidningen sattes upp emellan dem. En papperstunn mur till försvar mot fler frågor. Uppgivet höjde hon på ögonbrynen och tittade sedan ner på lampans blänk i teets yta.

”Jag lyckades komma i kontakt med hennes barnbarn igår.” Försvarsmuren drogs ner.

”Vem … du menar hon som dog här i huset?” Hon nickade. ”Var de lika konstiga som hennes barn, eller ville de berätta något?”

”Inte mer än att den gamla damen blev helt förvirrad, snudd på galen. Sedan tynade hon bara bort.”

”Inget uppseendeväckande alltså?” han lät nästan besviken. Hon tittade upp på honom, ryckte på axlarna och tog en klunk te.

”En förvirrad gammal dam tillåts tyna bort i sitt hus, bortglömd av barnen som skäms. Är inte det uppseendeväckande?”

”Så gör de flesta idag. Glömmer de gamla, menar jag. Fast de brukar flyttas in på något hem istället.”

”Mm, det är nog sant.” Han gav henne en snabb blick som om han väntade att något skulle komma. Istället tog hon sin kopp och reste sig.

”Jag går ut och läser i trädgården. Jag har en tenta i nästa vecka och jag har inte ens öppnat boken ännu.”

”Det låter som jag inte får se dig den här veckan. Jag har själv en del arbete kvar innan jag tar upp semestern. Tentor som skall rättas så jag kommer nog att sitta inne och vara tråkig.” Tentorna låg bredvid honom i en hög, en enkel biljett till träsmak. Hon tog upp en bok som låg på fönsterbrädan och gick ut genom dörren mot hallen.

”Maria!” Hon vände sig om i dörröppningen och tittade på honom, frågande. ”Jag sätter mig i det övre rummet idag.”

”Varför mitt rum, du har ju ditt rum här nere?”

”Det är ljusare och inte så lyhört.” Hon himlade lätt med ögonen åt hans ord, vände och gick snabbt ut ur rummet. Han satt kvar vid det lilla runda bordet och funderade på hur förändrat hennes beteende blivit efter olyckan. Hur skulle han beskriva henne numera? Ointresserad? Kall? Handen for eftertänksamt genom håret. Han lutade huvudet bakåt mot kökstapetens breda, gula ränder. Blicken for runt i spänntakets släthet. Det var som om han inte kunde hitta rätt ord. Slutligen suckade han och reste sig. Han lyckades klämma fast tentorna under högra armen, balanserade kaffekoppen i handen och tog datorväskan med den andra. Försiktigt tog han sig uppför trappan i hallen och in i det stora, ljusa rummet på övervåningen.

Han satte sig ner vid Marias skrivbord, lade ner tentorna och satte försiktigt ner kaffekoppen. Efter en kort stund hade datorn kopplats in och surrade stillsamt. Snabbt letade han fram sin dagbok och började skriva.

”den 22 mars i det nya huset.

Varför känns inte detta som vårt hus, utan snarare som Marias? Kanske därför att det var hon som hittade annonsen och som absolut ville köpa det? Hon verkar samtidigt förstå att vårt förhållande inte kommer hålla så länge till.

Natten var hemsk. Jag drömde att jag var tillbaka när Maria råkade ut för olyckan och stod vid hennes säng. Då kom ljudet från maskinen av att hennes hjärta stannade och jag insåg; jag hade förlorat henne! Jag borde blivit lättad. Jag var ju fri så att jag och Linda kunde leva tillsammans.

Jag kastades sedan in i en labyrint. Labyrinten var mörk och jag kände paniken komma krypande när jag inte hittade ut. Plötsligt stod Maria framför mig och log. Jag gick fram emot henne och sa något. Då drog hon med handen bort sitt ansikte som man drar av sig en mask och där bakom fanns en annan människa, hånleende. Ett blåvitt ansikte, märkt av dödens kyla. I samma sekund vaknade jag.”

Han slutade skriva en stund och tittade sig omkring som om ansiktet från nattens mara skulle dyka fram. Han satte åter sina fingrar på tangentbordet:

”Jag tror att det kan vara en bearbetning av olyckan och att mitt förhållande till Linda ger mig skuldkänslor. Jag borde berättat det för Maria nu när hon är återställd, jag har lovat Linda.”

Han blundade och satte munnen mot sin ena knytnäve, lade sedan ner handen på bordsskivan och började trumma med fingrarna. Ett plötsligt anfall av skuldkänslor vräkte sig över honom. Skuld för att han spelade ett sådant spel med Maria och skuld för att han inte hållit sitt löfte till Linda. Han reste sig och gick omkring i rummet under tiden som han försökte förstå varför han inte kunde förmå sig att avsluta sitt förhållande till Maria. Låta bomben brisera om otroheten och sedan vara fri. Vid tanken på att lämna Maria kände han en oväntad ilning av motstånd och insåg att Marias förändring efter olyckan hade inneburit en dragningskraft på honom. Hennes avvisande attityd hade åter väckt hans manliga fåfänga. När han hade kommit så långt i sina tankar fick han syn på en tapetserad dörr som han inte märkt förut och stannade upp. Den var nästan inte urskiljbar under sitt kamouflage. Han stod stilla en stund och betraktade dörren innan han till slut öppnade den.



Bild: http://supersebbe.com/torp/torp135.jpg

Text: Helena Löfström copyright (c) 2008